Gálloks vapen

När jag under juni var uppe i Gállok (Kallak) utanför Jokkmokk för att observera händelserna kring provbrytningen för den planerade järnmalmsgruvan där hade jag med mig ett almämne. Jag satt på bron till min lilla stuga i Björkholmen i de milda och förvånansvärt myggfattiga kvällarna och njöt av solen som aldrig gick ner. Resultatet blev till slut en båge som kanske är den, i mitt tycke, vackraste jag hittills gjort. Alm, som sagt, och ca 50 pund till 27 tum, ca 170 cm lång.

Här dragen till 23 tum medelst vedklabbe.

Till designen påminner den om en båge jag postat tidigare under rubriken "flat långbåge". Den är grovt sett av Holmegårdstyp, d.v.s. jag har lånat en del design från en av de äldsta bågarna arkeologer har funnit (funnen i Holmegård i Danmark). Stelt handtag, breda och flata böjande ytor nära handtaget, och smala och lätta ändar. Det är ett recept för en snabbskjutande båge.

Strängen går mitt bakom handtaget, så den kan skjutas utan
av både höger- och vänsterhänta.

Som man ser hade almämnet en del vingliga fibrer varför slutresultatet blev en snaky design.

Bågen har inte mycket stringfollow ("strängfölj"). När man tar av strängen ligger linjen mellan ändarna ungefär någon centimeter bakom handtaget. Det betyder att när man strängar bågen måste man böja den ganska mycket, vilket alltså betyder att mycket energi lagras i bågen så fort strängen åker på. Ämnet hade också en naturlig "setback" i handtaget så bågen har en lätt kurvig profil. Ibland kallas det att en båge har en "seagull"-design (seagull=fiskmås).

Jag fick också behålla en del av den vackra kärnveden i handtaget, vilket ger bågen en fin touch. jag har ingen lust att vira ett handtag över det här. Trät är ändå så lent att hålla i. Nackdelen är att det blir lite mer smuts på trät, och att pilen tenderar att "smälla till" bågen när den flyger iväg. Skulle jag jaga med den här skulle ett virat handtag med något slags ljuddämpande material nästan vara ett måste.

Gruvkampen fortsätter i Gállok! Är på plats igen om ett par dagar. Ska antagligen hålle en workshop om pilbågsmakeri för de som är intresserade. Ska bli kul!

Mysteriet med bågen från Porjus, Lule lappmark

På en väns inrådan gick jag ut på nordiska muséets samiska samlingar. Där finns en samisk pilbåge, och den gör mig ställd. Det här är den enda bilden som ligger uppe, ingenting om hur gammal den är, bara att den lämnades in 1968. Från Porjus, Lule lappmark, Sirkas sameby.

Bild hämtad från nordiska muséets samiska samling.

Såvitt jag vet är det utmärkande draget med de så kallade fenno-ugriska eller samiska bågarna användandet av tjurved från tall eller gran till buken av bågen i kombination med björk till ryggen. Tjurved, särskilt av tall, är extremt röttåligt, vilket gör att de bågar man funnit (totalt alltså, i Finland, Norge och Ryssland, förutom Sverige) bara har tjurvedsbiten kvar. Björken har sedan länge ruttnat bort. Således borde vad som syns på bilden vara tjurved från tall eller gran, sannolikt det förra.

Det är två saker som stör mig med den här bågen. För det första ser den ut som en skida, inte en båge. Den är rekurverad – spetsen är böjd framåt. Jag har aldrig tidigare hört talas om att samiska pilbågar var rekurverade. Vad man istället gjorde vara en "rak" pilbåge som man sedan fäste två rekurverade öron av björk på. Ibland kallas det att bågen är retroflex. En bild från en fellow pilbågsmakare kan illustrera vad jag menar:

Hämtat från:
 http://northernwildernesskills.blogspot.se/2010/10/fenno-ugric-bow.html

Med stor sannolikhet är anledningen till varför man använde sig av "öron" som man limmade och surrade fast istället för att faktiskt ånga bågen till att bli böjd är att tjurved är extremt dåligt och sprött i drag. Björk är mycket lättare att ånga/böja. Det är det andra som stör mig. Tjurved skulle kunna vara ett av de absolut svåraste "träslagen" att ånga/böja eftersom det utsätter trät för stora påfrestningar i drag. Enligt min visserligen något begränsade erfarenhet på området behöver man bara titta på en tjurvedbit på fel sätt så går den sönder i tension/drag.

Så om Nordiska museets uppgifter stämmer, och jag är rätt i att det är tjurtall på bilden, har vi alltså en i fenno-ugriska sammanhang, och så vit jag vet, en unik pilbåge gjord av en mycket skicklig pilbågsmakare/träarbetare som antagligen hade vana och var inspirerad av skidbygge – om det inte helt enkelt är en skidspets man ser på bilden. Ser ju precis ut som en Bo Östergren-skida...

Är det verkligen en pilbåge har vi här ett unikum från Lule lappmark – det tror jag min vän blir glad att höra!

Långbåge av alm

Alm sägs ibland vara det bästa bågträt i Sverige. Det är starkt i drag (tension) och helt okej i tryck (kompression). Det finns bågmakare som gör riktiga "krigsbågar" av alm, alltså bågar med dragvikter upp mot 150 pund, utan att de tar mycket stringfollow.

Jag är dock inte riktigt där än. Jag har fortfarande mycket kvar att lära innan jag är skicklig nog att göra pilbågar som är dubbelt så tunga att dra än vad jag klarar av, även om jag tar i så att jag är blå i ansiktet.

Att alm är ett bra pilbågsämne råder det inget tvivel om. Men med den här bågen gjorde jag ett misstag. Jag lät inte trät torka tillräckligt. När träet är för fuktigt tar det extra mycket stringfollow och berövar bågen på en del pilhastighet. Bågen tenderar också att bli lite mindre bekväm att dra, väldigt lätt i början och tung i slutet av draglängden.

En intressant detalj i sammanhanget är att det är mest ena halvan (den bortre på bilden) som tagit stringfollow. Den halvan är också tjockare men böjer trots detta lika mycket som den halvan av bågen som är närmast i bilden. Jag tror att det här har att göra med att det här är ett ämne från ett litet almträd (courtesy of Uppsala Stadsskogsförvaltning som slyade i våras) och att den närmaste halvan av bågen var närmast roten. Veden tenderar helt enkelt att vara lite tätare, ha lite högre densitet, närmare marken, åtminstone på små träd. Högre densitet betyder att det är mer "trä i träet" som arbetar för att stå emot kompressionen, och därför har den halvan tagit mindre stringfollow. Det är i alla fall min teori. Det, och att veden var lite för fuktig (kanske 12 % istället för optimala 8-9 % för alm).

Som kompensation har jag försökt att göra ändarna som lätta som möjligt. Lite vikt längst ut i ändarna gör att mer av energin kommer pilen till del och bågen skjuter snabbare. Jag tror att jag kan ta av lite till allra längst ut.

Nedre nocken är till strängen, den övre för en "strängare",
en extra lång sträng som man använder för att stränga bågen.
Många strängar blir det...

De yttersta 25-30 cm av varje ben är smala (narrow) och bara en aning djupare (thicker). Det gör att det de facto är mindre trä längst ut, trots att det är tillräckligt med trä för att göra dessa delar av bågen stela.

I sin helhet är det en fin båge som jag är ganska nöjd med. Från stock till "färdig" båge tog mig ca 5-6 timmar. Det är den första båge som jag slutför endast med hjälp av grov rasp, vilket är ett stort no-no för nybörjare eftersom det är på tok för lätt att ta bort för mycket trä och till slut få en för lätt båge (dragviktsmässigt, alltså). Därefter har jag petat en del med smådetaljer. Det är alltid detaljerna (nockarna, ta bort minutiösa mängder trä från topparna, sandpappra, finish, etc) som ta längst tid. 55-ish pund till 30 tum. Böjer i handtaget, är ca 185 cm lång och 3,75 cm bred som bredast.

På högra benet ser det ut att vara en hinge på bilden, alltså ett ställe där det böjer för mycket. Men det är en illusion skapad av en bula i trät. Värt att notera är också att ämnet i sig självt hade en ände som var deflex, alltså böjer mot strängen (vänster i bilden), och en ände som är lite reflex, alltså böjer bort från strängen (höger). Sådana vedsliga idiosynkrasier gör processer lite svårare – och mycket roligare.

Det går inte alltid som man tänkt sig...

En långbåge av rönn, 60 pund till 28 tum, gav till slut up under påfrestningarna från chrysalerna på buksidan. Den nästan platta ryggen blev för mycket för den lätt rundade buken. Träet kollapsade i buken vilket ökade påfrestningarna på ryggen, vilket till slut dödade den.

Det framgår också av brottytan i ryggen att fibrerna inte löpte helt parallellt med bågen på den han punkten utan löpte snäppet diagonalt eller snett.

Brottytan i ryggen (utsidan av bågen). När bågen
"exploderade" inleddes förloppet av att en eller två fibrer
bröts av här. Sedan skedde resten inom loppet av ingen tid alls.
BTW, den bruna fläcken är blod (hard core!) från en smärre olycka
med raspen tidigare.

Chrysaler, kompressionsfrakturer, på buken av bågen (vänster)
och brottytan startpunkt på ryggen (höger).

En intressant observation är att bågens dragvikt tydligt gick ner desto närmare kollaps jag kom. Första gångerna jag drog bågen till 28 tum var dragvikten närmare 60 pund. Snart sjönk den till 55, därefter 50, och när den till slut bröt ihop var den nere på "ynka" 45 pund. Minskningen kom av att mer trä i buken kollapsade för varje gång jag drog bågen.

Konstigt nog tycker jag inte sådana här olyckor är särskilt tråkiga. Ja, det vore ju roligare att ha en båge, men samtidigt är det mycket lärorikt. Det gillar jag.

Min teori om drag och tryck

När en båge böjs händer två saker. Utsidan sträcks ut (drag/tension) och insidan trycks ihop (tryck/kompression). Det här gäller alla material – så fort något böjs utsätts materialet för dessa två påfrestningar. Om det så är en linjal, ett gem eller en näve pasta som böjs.

Olika träslag är olika bra på att stå emot dessa påfrestningar. Ene och ek, till exempel, är bättre på att stå emot tryck än drag, Björk och rönn tvärtom (i min erfarenhet). En torr pinne är starkare tryck än i drag och går av genom att spricka på utsidan. Ett halmstrå, å andra sidan, är svagare i tryck än i drag och viker sig snarare än gå av.

Om en båge inte håller i drag går den av. Den ”exploderar”. Trä flyger i hela rummet och det blir gråt och tandagnisslan. Om en båge inte håller i tryck får den mycket ”string follow”, d.v.s. att bågen följer strängen när den är osträngad. Bågen blir alltså permanent böjd mot strängen. Man kan fortfarande skjuta med en båge med mycket string follow, men effektiviteten går ner. Den skjuter långsammare. Och om det vill sig riktigt illa bildas ”chrysaler”, kompressionsfrakturer, på insidan av bågen när cellerna kollapsar under trycket. När det händer ökar påfrestningarna på utsidan av bågen, vilket leder till att den går av.

"Chrysaler", eller kompressionssprickor, på en långbåge av rönn. Rundad buk/insida och platt rygg/utsida.

Men minst lika viktigt som träslag är formen på genomskärningen. Om utsidan (eller ryggen som det heter) är rundad kommer draget koncentreras till mitten av bågen. Likaså om insidan (buken) är rundad, då kommer trycket koncentreras mot mitten av bågen. Principen är att ju plattare in- respektive utsidan är, desto starkare är bågen i tryck respektive drag. Arbetet som bågen utför fördelas helt enkelt över mer trä.

Säg att man gör en långbåge av björk, som alltså är dragstarkt och trycksvagt (typ). Om utsidan av bågen är platt innebär det att det finns massor av det redan dragstarka träet som jobbar för att stå emot draget. Om man på en sådan båge gör insidan rundad innebär det att det är ganska lite av det redan trycksvaga träet som jobbar för att stå emot trycket. Resultatet blir antagligen chrysaler och en trasig båge, eller åtminstone mycket string follow, eftersom utsidan ”overpower” insidan. Om man gör tvärtom, har en rundad utsida och en platt insida, balanseras björkens egenskaper bättre. Bågen kommer då klara av att stå emot trycket på insidan av bågen, och utsidan klarar av draget trots att den är rundad eftersom björken är starkare i drag än i tryck.

Skulle jag göra en liknande båge av ene skulle jag snarare satsa på en så platt utsida som möjligt och en lätt rundad insida. Eller så skulle jag limma på ett stärkande lager på utsidan (”backa” bågen), t.ex. lintyg, senor eller råhud. Ofta framhålls just ene i kombination med senor som en av de bästa kombinationerna – ever. Ska prova att göra en sådan när jag får tid.

Koger - uppcycling

Man kan göra ett koger på många sätt och av en massa olika material. Historiskt har det varit vanligt att ha ett koger av päls, med pälsen inåt, när det handlar om jakt. Detta för att det ska vara tyst, så att inte pilarna låter när de vickar fram och tillbaka när man går. När man jagar behöver man sällan mer än 4-5 pilar i vilket fall som helst, så det går nog rätt bra att inte ha något koger alls också utan bara stoppa pilarna i bältet.

Det traditionella kogret, där man tar pilar från bakom ena axeln, är inte särskilt traditionellt egentligen. Minst lika vanligt har varit att ha kogret sittande nästan sidled över svanken, så att man tar pilarna bakom ryggen lite över midjehöjd (alltså inte över axeln). För jakt är det egentligen bättre, enligt vissa, eftersom det då är en mindre rörelse som krävs för att ta fram en pil, vilket minskar risken för att skrämma bytesdjur. Det här var den typen av koger som engelsmännen använde under medeltiden till sina långbågar.

Vanligare idag, i prickskytte, är att ha kogret i bältet framme vid låret. Helt klart lättast att få upp pilarna. Men ser ju kogret, till skillnad från när det sitter bakom ryggen någonstans. Men det är sämre om man ska röra sig. Går man i skog tenderar kogret att slå mot träd och grenar, och det studsar omkring en del på låret.

Jag ville göra ett koger där man tar pilarna bakom axeln. Jag jagar inte, och jag gillar bakom-axeln-rörelsen. Känns gött. En gång i tiden råkade jag komma över en stor postsäck från Australia Post. Säcken av grov canvas hade en varningstext som jag tog fasta på när jag byggde mitt koger. Uppcycling, wöhöuw! Ramen byggde jag av lite småpinnar av rönn och sälj, och bindningen är helt och hållet av almbast (som, när man blöter upp, utsöndrar en massa slemmig stärkelse – gratis lim!).

"Theft or misuse of this bag is a criminal offence penelties apply"

"Flat långbåge" av lönn

Här är en båge jag gjorde klart lite tidigare i vintras. Den kommer från en lönn som de fällde i botaniska trädgården i Uppsala.

Jag vet inte om jag ska kalla det här för en flatbåge eller en långbåge. Den är ca 4-5 cm bred som bredast, och 172 cm lång. Den är deflex, d.v.s. att bågen är böjd mot strängen när den inte har strängen på, och ändarna är lätt rekurverade, d.v.s. böjda framåt. Ändarna är stela och smala för att spara effektivitetsberövande vikt längst ut i ändarna. Att den är deflex gör att den är mycket hållbar, så även om jag har gjort den till 40 pund till 27 tum går den säkert att dra ända upp till 29 tum utan risk för att den ska gå sönder. De böjande/arbetande delarna av bågen har inte tagit något som helst "stringfollow", vilket tyder på att bågen har ganska mycket mer än 27 tum att ge i draglängd. Handtaget är gjort av almbast och "trädgårdssnöre".