Jag har inte skrivit så mycket här på bloggen det senaste halvåret eller så. Mycket har hänt som upptar min tid. Men kanske den främsta anledningen till min bortavaro är helt enkelt att jag har lyckats glömma bort att ta bilder på bågarna jag har tillverkat innan jag skickar iväg dem till kunder. Det blir tråkiga blogginlägg utan bilder.
Men jag gör fortfarande pilbågar för fullt. Faktum är att det senaste halvåret har varit fullproppat med beställningar, vilket så klart är riktigt kul!
Så, den här gången kom jag ihåg att fota. Och när kunden var på väg hit, bara tio minuter från dörren, hände det värsta som kan hända för en pilbågsmakare. När jag lär ut hur man gör bågar brukar jag säga att om en båge ska gå sönder så är det bäst om den går sönder så snabbt som möjligt. Då slipper man slösa tid och kraft. Det värsta är när en båge går sönder precis i slutet, efter timmar av sandpappring, detaljarbete och finish.
Den här gången hände precis det. Och det kanske värsta med alltihop är att jag egentligen inte förstår varför det hände. Vanligtvis om en båge går sönder så kan jag ganska lätt förstå varför och därmed lära mig något av det. Kanske var trät för fuktigt fortfarande, kanske var designen för ansträng för träslaget, kanske hade en kvist försvagat bågen, eller något sådant. Den där gången, ingen aning. Den bästa gissningen jag kan göra är att den var för torr, men även den analysen är en stretch. Antagligen handlar det om ren och skär otur.
Bågen var en fumad båge av alm backad med senor, 62 tum lång och drog 45 pund till 26 tum. Senbackningen är betsad, nockarna är av vattenbuffelhorn, och surrningar av hampatråd. Jag hade dragit den massvis till full draglängd och skjutit flera dussin pilar med den – och den sköt underbart. Jag var mycket nöjd. Kanske en av de vackraste bågar jag någonsin gjort, enligt mig. Så detta är en sorgesång över en båge som aldrig blev snarare än ett stoltserande av prestation. Men ibland är misslyckanden också viktiga att dela med sig av.
