Flatbåge av ene, 43 pund/27 tum

Ene fortsätter att imponera på mig. Det är lätt att arbeta med, mjukt och behagligt att tälja och raspa, torkar nästan alltid utan större problem, och är enastående vackert. En bonus är att det sällan är ett träslag som markägare bryr sig så värst mycket om att ha kvar, så man brukar kunna få ta ner enträd om man frågar. Och även med ett tillsynes spikrakt ämne, som det som gav upphov till denna båge, får man per automatik sin beskärda del av karaktär.

Bågen är på 43 pund/27 tum och är 68 tum lång. Den skjuter helt underbart, tack vare dess något, något överdrivna eliptiska tiller, dess lätta, mycket smala ändar, och nästan totala avsaknad av strängfölj. Bågen i sig är mycket lätt, under 500 gram, så energin som frigörs när man släpper strängen behöver inte släpa en massa massa i onödan.

Nockarna är förstärkta med älghorn och handtaget har blivit utsatt för lite hantverkarglädje och har således lite skarpa vinklar och kurvor. Den övre lemmen har ett hål rakt igenom där en grövre, död kvist föll ut under arbetet. Jag har låtit bli att surra handtaget då jag tycker trät är så vackert i sig. Finish är enbart björnfett. Strängen är av Fast Flight+. Den fungerar för både vänster- och högerskyttar.

PRIS: 4500 kr + frakt (ca 200 kr)

Mary Rose krigsbåge av ene, 110 pund/30 tum

Krigspilbågar är pilbågar med tunga dragvikter, minst över 80 pund brukar gälla som något slags definition. Jag har då och då skrivit här på bloggen om hur ene och idegran har liknande egenskaper, och idegran är ju det klassiska träslaget att använda till engelska krigspilbågar. Så jag tänkte att jag skulle prova att göra en av ene istället för att se om det går. Jag gjorde den utifrån den mest klassiska förlagan som står att finna, en Mary Rose-design.

Det ska sägas att ämnet var högkvalitativ ene, med täta årsringar och jämförelsevis tung ved. Frågan kvarstår fortfarande om det går att göra tunga krigsbågar av mer medioker ene. Det får framtida försök utröna.

Till min förvåning och glädje gick det faktiskt riktigt bra, utan några som helst problem. Ämnet hade redan från början någon tum deflex och tog ytterligare ca en tum strängfölj, vilket inte är så värst mycket, och enligt mig ger det ett gott betyg till ene. För den som är bekant med engelska långbågar av idegran är skillnaden mycket liten, träslagen har samma slags kvistar och karaktär, samma uppdelning mellan ljus splintved och mörkare kärnved. Idegran har i regeln en något rödare nyans på kärnveden.

Bågen har en dragvikt på omkring 105-110 pund till 30 tum (mätt i 0 C, så i sommarvärme kanske den landar på omkring 100 pund). Min våg är inte särskilt exakt på så tunga vikter. Den är 78 tum mellan nockarna, 35 mm bred och 35 mm tjock i handtaget. Känslan när man håller den är att detta är en riktigt massiv båge. Den håller nog att dras någon tum eller två längre än 30 tum, men jag tar det tryggt och säkert.

Bågen som aldrig blev...

Jag har inte skrivit så mycket här på bloggen det senaste halvåret eller så. Mycket har hänt som upptar min tid. Men kanske den främsta anledningen till min bortavaro är helt enkelt att jag har lyckats glömma bort att ta bilder på bågarna jag har tillverkat innan jag skickar iväg dem till kunder. Det blir tråkiga blogginlägg utan bilder.

Men jag gör fortfarande pilbågar för fullt. Faktum är att det senaste halvåret har varit fullproppat med beställningar, vilket så klart är riktigt kul!

Så, den här gången kom jag ihåg att fota. Och när kunden var på väg hit, bara tio minuter från dörren, hände det värsta som kan hända för en pilbågsmakare. När jag lär ut hur man gör bågar brukar jag säga att om en båge ska gå sönder så är det bäst om den går sönder så snabbt som möjligt. Då slipper man slösa tid och kraft. Det värsta är när en båge går sönder precis i slutet, efter timmar av sandpappring, detaljarbete och finish.

Den här gången hände precis det. Och det kanske värsta med alltihop är att jag egentligen inte förstår varför det hände. Vanligtvis om en båge går sönder så kan jag ganska lätt förstå varför och därmed lära mig något av det. Kanske var trät för fuktigt fortfarande, kanske var designen för ansträng för träslaget, kanske hade en kvist försvagat bågen, eller något sådant. Den där gången, ingen aning. Den bästa gissningen jag kan göra är att den var för torr, men även den analysen är en stretch. Antagligen handlar det om ren och skär otur.

Bågen var en fumad båge av alm backad med senor, 62 tum lång och drog 45 pund till 26 tum. Senbackningen är betsad, nockarna är av vattenbuffelhorn, och surrningar av hampatråd. Jag hade dragit den massvis till full draglängd och skjutit flera dussin pilar med den – och den sköt underbart. Jag var mycket nöjd. Kanske en av de vackraste bågar jag någonsin gjort, enligt mig. Så detta är en sorgesång över en båge som aldrig blev snarare än ett stoltserande av prestation. Men ibland är misslyckanden också viktiga att dela med sig av.

Att hålla låda i en lada

Det var ett tag sedan jag skrev här på bloggen, och jag har väl egentligen ingen ursäkt annat än att det är mycket nu. Sedan sist har jag hållit två kurser, och jag har gjort klart fyra beställningar och jobbar på ytterligare ett par. Och så har jag börjat planera och ta ämnen inför nästa kurs som kommer gå av stapeln två helger i rad i januari i Stjärnsund i Dalarna.

Men nog om det. Jag tänkte berätta lite om kurserna som jag höll i slutet av sommaren. Det var första gången jag höll kurser hemma på gården, närmare bestämt i ladan. Jag hade tillverkat en hög med nya täljhästar som arbetsbänkar till deltagarna. Och den ena kursen var en fyradagarskurs packad med så mycket jag kunde få in. Så det var en del nytt.

Sammantaget gick det hela mycket bra, nästan bättre än jag vågade hoppas. Ladan visade sig vara fullt tillräcklig, rentav riktigt bra att hålla kurs i. Det är fint att ha ett stort utrymme där man inte behöver oroa sig för att skräpa ner och väsnas. Täljhästarna fick goda omdömen, även om det nämndes att en viss träsmak infann sig efterhand. Det var också roligt att prova att utöka kursen jag har hållit några gånger med en till dag. Vi gick ut i skogen och tittade på träd, resonerade mycket om hur man tar och torkar ämnen, och de teoretiska bitarna var en aning utökade. Vidare hann jag visa (med lite blandade resultat) hur man basar och böjer trä med torr värme.

Fin stämning, mest fint väder, och engagerade deltagare. Vad mer kan man önska? Inte ett dumt sommarjobb!

sommarens kurser – fortfarande platser kvar!

Det finns fortfarande gott om platser på bägge av sommarens kommande kurser i att lära sig göra sin egen pilbåge. Ämnena är torkade och klara, redo att formas till fina, roliga bågar! Rader av ene, ask, alm, hassel och lönn ligger och väntar uppe på loftet.

Kurs nummer 1 hålls den 29-31 juli och kurs nummer 2 hålls två helger i rad, 20-21, 27-28 augusti. Läs mer om kurserna i ett tidigare inlägg på bloggen här:

http://markuspilbagar.blogspot.se/2016/05/sommarens-kurser-bygg-din-egen-pilbage.html

Varmt välkomna att höra av er om ni vill anmäla intresse eller har frågor!

Motståndets vapen

Jag tänker ibland på Robin Hood. Jag tänker på motstånd mot förtryck. Jag tänker på pilbågens roll som symbol – och, så klart, vapen – i kampen mot översittare och kolonisatörer.

Jag tror att en del av förklaringen till att historierna om Robin Hood uppkom när de gjorde hade att göra med pilbågen han sköt, den engelska långbågen. England var i krig typ jämt, och var utfattigt, men man hade en relativt nöjd inhemsk befolkning. Englands kungar gjorde då något som de angränsande länderna inte hade vågat: man satte skjutvapen, specifikt utformade för att skjuta ihjäl (franska!) adelsmän i rustning, i händerna på stora delar av bondebefolkningen. Det var ett snilledrag eftersom man fick billiga och effektiva soldater till krigen, i synnerhet med Frankrike. Men det kom också med en risk: risk för uppror, revolt, motstånd.

Pilbågen har den egenskapen att den är relativt enkel. Inte att det är lätt att göra en engelsk krigspilbåge, men man behöver inte en stor teknologisk apparat, som är fallet med svärd och rustningar – man behöver ingen gruvdrift och ingen smedja, som dessutom behöver bränsle. Det var därför som pilbågen var ekonomiskt attraktiv för Englands medeltida kungar. Men just fördelarna med bågen (från kungarnas perspektiv) gjorde också att pilbågen blev allmogens vapen. Ett demokratiskt vapen. Att pilbågen då blev tätt förknippad med berättelser om en man som gjorde motstånd mot en despotisk kung är inte särskilt förvånande. Och hade pilbågen inte varit så vanlig i det medeltida England hade myterna om Robin Hood aldrig uppkommit. Han är ett resultat av den engelska långbågens specifika, inbyggda politik (som George Orwell kallade det, läs ”You and the Atomic Bomb”). Dessutom resulterade de mänga pilbågarna i omfattande jakt, vilket ledde till att kungarna skapade parker i vilka bara kungen fick jaga – Sherwoodskogen till exempel.

Men Robin Hood är inte den enda berättelsen i vilken pilbågen har spelat en viktig roll i motståndet mot förtryckare. Jag såg nyligen Hunger Games-filmerna. Jag ska inte spoila för mycket av filmerna, men man kan lugnt säga att Catniss Everdeen är ett slags modern Robin Hood-gestalt, som med bågen i högsta hugg kämpar mot förtrycket. I Avatar kämpar de blå mot kolonisatörerna – med pilbåge, vilket kopplar direkt till de nordamerikanska urinvånarnas kamp mot europeiska kolonisatörer. Den korta pilbågen, skjuten från hästrygg, var det vapen som höll kolonisatörerna stången i närmare 300 år på den amerikanska prärien – egentligen ända tills Colt introducerade revolvern i mitten av 1800-talet. Och ända in i modern tid har många nordamerikanska urfolk behållt kunskapen om pilbågarna bland annat då kolonisatörernas lagstiftningar förbjöd dem från att jaga på deras traditionella marker – pilbågen är tyst och man kunde jaga utan att smårasistiska skogvaktare märkte något. Pilbågen är också, lite ovanligt nog, i många traditioner ett vapen som används flitigt av både män och kvinnor, även i mycket ”strikta” traditioner som det Viktorianska England och det traditionella Japan.

Jag tror att pilbågen har en specifik politik, och att vi liksom känner det på oss. Pilbågen är vapnet som the underdog använder. Det är guerillakrigarens vapen. Det finns också en tjusning i att vem som helst inte kan använda en pilbåge: ska man skjuta bra måste man vara skicklig, det är inte bara point and shoot.

Jag skulle kanske inte säga att jag tar stolthet i att pilbågen är motståndets vapen. Det vore kanske att ta i. Men jag gillar det. Det känns bra att tillverka grejer som länge varit en symbol för människors önskan att slippa förtryck.

Betsad flatbåge av hassel, 43 pund till 28 tum

Den här bågen har jag betsat svart (obviously). Efter betsningen rundade jag hörn och kanter för att få fram den vita hasselveden. Jag tyckte det blev ganska fint.

Bågen är alltså en self bow av hassel – bara ett stycke trä, med lagom mycket karaktär – med en dragvikt på 43 pund till 28 tum. Nockarna är gjorda av älghorn vars vita färg jag tyckte passade särdeles bra ihop med svärtan. Handtaget är tunn hampatråd. Finish är några påstrykningar Danish oil, med en fin lyster och som binder betsen lite bättre.

Direkt efter avsträngning vilar ändarna någon centimeter framför handtaget, vilket ger en spänd sträng redan tidigt i draget och en fin pilhastighet. De milt rekurverade ändarna gör att bågen inte stackar det minsta. Och de ytterst smala ändarna gör att bågen rätar ut sig mycket snabbt och nästan helt utan "hand shock". Den här bågen är en fröjd att skjuta!

Pris: 4500 kr + frakt. Inkluderar 3 pilar och servad Fast Flight-sträng