Barnbåge av ask

Här kommer lite bilder på en barnpilbåge som jag nyligen slutfört. Det är en traditionell design, enkel och pålitlig. Ska man göra en båge till ett barn är det bäst att göra den med så lite strul som möjligt. Så kan den busas med ute i skog och mark, tappas, glömmas ute i regnet, etcetera. Den håller ihop i alla fall.

Bågen är runt 148 cm lång, ungefär lika lång som skytten, och drar omkring 25-30 pund till 26 tum. Bågen är en beställning från en släkting till en vän, och båge, sträng och tre pilar säljer jag för 1500 kr. He kanske lite kompispris egentligen. Men en del av belöningen är att den 11-åring som kommer få den här på sin födelsedag kommer ha riktigt kul med den! Det kommer skjutas mycket pilbåge i sommar! (Hoppas bara katten överlever!)

Jag provade att göra bågen med rundad (kronad) buk. Det blev någon extra tum strängfölj av det (kan motverkas genom att kola/bränna buken), men det är nästan bara bra i det här fallet. Det gör bågen lite lättare att stränga, och den rundare insidan blir skönare att hålla i.

En lite lustig observation jag har gjort är att jag tyckte att det var svårt att göra bågar med rediga dragvikter (45+ pund) när jag var ny på pilbågsmakeriet och att jag nu tycker tvärtom. För att göra en båge lättare att dra måste den vara tunnare och/eller smalare. Och ju tunnare/smalare en båge är desto större effekt har varje liten träflaga man skrapar av. Med andra ord måste man arbeta ännu mer känsligt när man gör en lättare-att-dra-båge än en tung-att-dra-båge. Så en barnpilbåge kan vara en rejäl utmaning det med!

Örbyhusbågen

Sedan en tid tillbaka har jag tänkt mig ut till Örbyhus slott i norduppland. Där finns den så kallade Örbyhusbågen, en samisk pilbåge från då samer fortfarande jagade med pil och båge. Och idag åkte jag och en vän dit och tittade.

Vi plockades upp på tågstationen av en trevlig och hjälpsam man vid namn Anders som arbetar på slottet. Vi gick in "köksvägen", genom korridorer och uppför trappor. Vi svängde runt ett hörn och där, på ett biljardbord, låg bågen.

Innan jag beskriver mitt intryck av bågen tänkte jag ett par citat från Ragnar Insulanders i dessa sammanhang klassiska artikel "Den saminska pilbågen rekonstruerad":

"I äldre nordiska källor omtalas samerna ofta som ypperliga bågskyttar och deras pilbågar ansågs mycket kraftigare än den typ av pilbågar som svenskar och norrmän brukade. Under medeltiden erlade samerna sin skatt i form av en 'bågeskatt'. Alla män över 15 år eller de som kunde spänna en båge, betalade en viss skatt, oftast i form av skinn och pälsverk.
      Trots att pilbågen under lång tid var något av ett kännetecken för den samiska kulturen är det fortfarande oklart hur den såg ut i detalj. Det arkeologiska materialet, som skulle kunna ge en bild av hur den var konstruerad, är mycket knapphändigt."

Och om Örbyhusbågen skriver Insulander:

"Örbyhusbågen, som förvaras på Örbyhus slott i Norduppland, är den enda kompletta samiska pilbåge som är känd. Bågen är 177,5 cm lång och lindad med näver. Strax ovanför greppet saknas näverlindningen och en glipa har uppstått mellan de två skenorna. Man kan där se ett karaktäristiskt rutmönster efter de ångbokade abborrskinnen. I nedre änden sitter en järnsko där en skidstavskringla varit fäst; bågen har alltså fungerat som skidstav vid jakten vintertid. Bågen representerar den samiska pilbågens utseende från slutperioden av samisk bågjägarkultur. […] Vid den här tiden hade pilbågen tillsammans med klumppilen blivit ett specialvapen för ekorrjakt och annan småviltsjakt. Linné kallade dem helt enkelt för 'ickornbogar' i sin Iter Lapponicum."

Det här var den första historiska båge som jag undersöker, och jag hade inte läst Insulander på länge innan besöket. Det tror jag var bra. Då kunde jag lägga märke till andra saker än han.

Övergripande är mitt intryck att det här är just en båge för småviltsjakt. Om jag skulle gissa tror jag att dragvikten var någonstans i närheten av 35-45 pund till 26-28 tum – alltså inte riktigt någon älgdräpare. Bågen är från 1700-talet ("mitten av 1700-talet" stod det i katalogen som Anders bläddrade i). Varifrån bågen kommer är okänt. Den heter som den heter eftersom den bevaras på Örbyhusslott.

Jag uppfattar den som en båge som är något av en motsägelse. Å ena sidan visar de bitar av trät man ser på ett ganska grovhugget hantverk. Men å andra sidan tyder strängföljen/deflexen på en båge gjord med stor precision. Å ena sidan tyder järnskon i ena änden på att den också var en skidstav. Men å andra sidan saknas truga och dess relativt lätta dragvikt gör att om man skulle använda den som skidstav så skulle den flexa rätt mycket.

Här syns strängföljen/deflexen. Strängföljens jämnhet tyder på att bågen är välgjord, utan "hinges". Antingen kommer strängföljen av att bågen använts mycket eller av att den varit strängad under längre tid. Kanske både och. Andra bågar de hade i vapenkammaren hängde strängade (aja baja!). Bågen har varit på slottet sedan 1800-talet.

Här är bågen framifrån. Nävern syns tydligt liksom luckan där nävern saknas. Jag lade inte märke till något fiskskinnsmönster som Insulander gjorde. 

Den fenno-ugriska, eller samiska, bågen diskuteras till och från på internationella pilbågsmakarforum. Modern forskning har visat att buken utför mer arbete än ryggen i pilbågar. Det betyder att björkskenan (ryggen) inte behöver vara lika tjock som tallskenan. Ungefär 1/3 björk och 2/3 tjurved är lagom. Jag tror att det låter snyggt och bra om man lever i ett samhälle där man kan köpa björkfanér på Bauhaus. Det är bökigt att göra tunna skenor med handverktyg. Skillnaden i prestanda mellan 1:2 och 1:1 björk/tjurved är praktiskt taget obefintlig, tror jag. Kanske att en båge med 50/50 tjurved/björk tar några millimeter mer strängfölj. Örbyhusbågen är praktiskt taget 50/50.

10-20 cm ovanför mitten på bågen. Björk till vänster, tjurved till höger. Fantastiskt gott skick för trä som är över 250 år gammalt. Hur man ser fiskskinnsmönstret här vet jag inte...

Följande två bilder visar först ryggen (utsidan) och sedan buken (insidan) där nävern är borta. En sak som förvånar mig är som sagt dess grovhuggna känsla. På ryggen ser man tydligt märken efter verktyg. Det ser inte riktigt ut som att bågmakaren har skrapat med kniv, men inte heller som om bågmakaren har täljt med kniven. Kanske har han(?) skrapat med kniven när björken var färsk? Jag vet att jag aldrig skulle bete mig så här grovhugget på ryggen av bågen. Ryggens rundade form, dess "krona", gör dessutom att påfrestningarna koncentreras till mitten av ryggen, längs med bågens längd, vilket ytterligare ställer krav på sammanhängande fibrer. Kanske hade dock bågen inte tillräckligt hög dragvikt för att det egentligen skulle vara något problem? [Edit: det kan tänkas att den grova näverlindningen minskade risken för brott, att den praktiskt taget fungerade som en lätt backning. I så fall gör småskavanker och verktygsmärken mindre problem. Å andra sidan lindar man bågen sist, när bågen redan är klar.]

På bilden med tallskenan kan man också se hur grovhugget det ser ut. Buken är platt men hörnen rundade (eller "trapped"). Hörnen ser ut att ha skurits med kniv ganska grovt. Inget finpetande med sandpapper här inte. Notera också den typiskt samiska hiftningen av nävern ;-) Angående nävern är det faktiskt värt att notera att den är ganska tjock. Bågen är inte lindad med tunna flak näver utan med tjock, "oprocessad" näver. Det finns bitar av nävern med hål från kvistar och andra grovheter.

Björkskenan/ryggen

Tjurveden/buken

Inte nog med att det här antagligen är den enda helt bevarade samiska bågen från samisk bågjägartid. Den är dessutom, mig veterligen, ett varldsunikum i det att den också var skidstav. Jag tror nog att det stämmer att skon i nedre änden av bågen varit till för att stärka änden när den användes som skidstav. Men det är ingen redig stav, ingen stav att skida miltals och snabbt med, med tanke på dess böjlighet. Men för lite smygande söndagsskidåkning efter ekorre kan den nog ha varit behjälplig. När man håller i bågen märker man att järnskon väger ner änden av bågen. Effektivitetsmässigt är järnskon ett självmål.

Nedre änden, nock och järnsko.

Både nedre och övre änden är ganska breda. Man skönjer knappt någon avsmalning alls i bredd. Även övre änden är således tyngre än vad den behöver vara för maximal effektivitet. Effektivitet är dock ett relativt modern sätt att tänka. Om bågen klarade av att göra det som man ville att den skulle göra – skjuta ekorre t.ex. – behövde man ju inte ha mer effektivitet. Då kanske ekonomi (mindre arbete) eller symmetri (hållbar åt alla håll, kanske extra viktigt om den skulle dubbla som skidstav) var viktigare. Just den här änden skulle man ju hålla i när den agera skidstav och då var det antagligen bekvämare att hålla i den om den var bredare.

Övre änden. Ståltråd med identifikationslapp (för den som undrar).

Handtaget är snäppet smalare sett framifrån, och snäppet tjockare sett från sidan, än resten av bågen. Jag tror att handtaget böjde, att det inte var stelt. Det styrks också av bilder som Insulander visar i sin artikel på en rekonstruerad Örbyhusbåge. Det är lättare att göra en jämnbred båge som böjer i handtaget, eller en båge med markant smalare och helt stelt handtag, än en båge av den här typen (med smalare men böjande handtag). Det visar på hantverkskicklighet.

Handtag/mitten av bågen. 

Bågen har slagit sig lite över tid och är inte längre helt rak.

Några avslutande ord

Det kändes stort att få studera den här bågen. När jag först fick se bågen ligga där på biljardbordet kände jag mig någonstans mitt emellan barnsligt förtjust och vördnadsfull.

När vi var där i vapenkammaren, bland alla musköter, kanoner, pilbågar, etcetera, visade Anders att där också fanns en samisk trumma. Blekt i färgen, från Åsele lappmark, 1700-tal. Juoksakka kunde man fortfarande se där på skinnet, med bågen i hand. Kan dessa ha kommit till Örbyhus samtidigt, från samma plats? Anders sa att det var möjligt, men det var omöjligt att veta. Jag kan inte annat än undra om en livlös vapenkammare på ett slott i Norduppland är rätt ställe för dessa historiska saker. Att den enda hela samiska pilbågen från förmodern tid får något enstaka besök av någon entusiast eller forskare då och då, och inte visas för en bredare (och i större grad samisk) publik, är sorgligt, kan jag tycka.

Tjärad Långbåge av alm - lotteribågen!

Här är min senaste kreation. Ett ganska knöligt stycke alm landade till slut i denna ganska fina och kraftiga båge. 60 pund till 29 tum, eller lite drygt 50 pund till 27 tum. Bågen är ca 180 cm från nock till nock. Finish med björknävertjära, linfröolja och bivax. Min kamera är fortfarande ur funktion så bilderna är tagna av min kombo Michael med hans smartphone. Därav de piffiga effekterna.

Bågen är del av ett lotteri som jag skrivit om på olika ställen på facebook.

Ämnet svängde i änden varför den har den här kröken i änden.
Tjäran ger en fin dekoration/kamouflage. Handtaget av lindad
jutetråd. Keep it simple.

Årsringar och kvistar.

En glad pilbågsmakare. Notera att bågen har väldigt lite
stringfollow, sedd, som här, i profil (permanent böj mot strängen).
Närmare bestämt cirka en centimeter. Tis nada.
Skjuter därmed stenhårt.

Askbåge, take two

För ett par månader sedan gjorde jag min första båge av ask. Jag blev då glatt överraskad av askens förmåga att stå emot båge drag och kompression. Så jag provade att göra en båge till, den här gången en aning tyngre. Resultatet är denna snabbskjutande båge som drar 60 pund till 28 tum, ungefär gränsen för vad jag tycker är bekvämt att dra.

Bågen har lite "karaktär", med lite sneda fibrer och en ände som viker av rätt rejält. Tittar man noga ser man mitt bakom handtaget ett mörkt streck. Det är trädets absoluta kärna, det mjuka "pithy" trät precis i mitten av trädet. Det ger en bild av hur litet trädet som jag gjorde bågen av var.

Trots att bågen hade en aning reflex när jag började försvann det under arbetet, och efter att ha skjutit in bågen ligger strängfölj på ca en tum framför handtaget. Det är väl ganska mediokert egentligen. Den något tyngre draglängden jämfört med min tidigare båge av ask (samma träd, faktiskt) gjorde att buken av bågen tog lite mer stryk den här gången, ergo lite mer strängfölj. Jag hade kunnat motverka det genom att kola/bränna buken lite, eller genom att göra bågen någon halv centimeter bredare, eller någon decimeter längre. Missförstå mig inte – det känns ändå som att bågen skjuter hårt nog för att stoppa ett tåg, men den hade skjutit ännu lite hårdare med mindre strängfölj.

Jag fortsätter mitt nyfunna sätt att göra handtag. Gropen gör att man håller bågen på exakt samma ställe varje gång, vilket ökar precisionen och minskar risken för eventuell snedbelastning.

Här ser man tydligt bågens krona, ryggens välvning. Ryggen är årsringen precis under barken. Trädet var mindre än en decimeter i omkrets, men askens styrka i drag gör att bågen håller i alla fall.

Och den här knasiga bilden var den enda bild jag hann ta av bågen med sträng på innan kamerans batteri tog slut. Och jag vetetusan var laddaren är! Trots att snedheten i bilden kanske tycks motsäga det skulle jag vilja betona att tilleringen är snudd på perfekt. Lätt eliptisk tiller då bågen böjer en aning mindre närmast handtaget och böjer som mest halvvägs ut mellan handtag och ändar. Stela/smala/lätta ändar, ca 25 cm långa.

Bågen är 167,5 cm från nock till nock, mätt på ryggen. Finish är ett lätt lager björknävertjära, därefter linfröolja och bivax.

Robin Hood i vardagsrummet

Behöver jag säga något mer?

Det hade ju förstås, under omständigheterna, länt heder åt skytten om han ärligt hade kunnat säga att det var med flit.

Tjärad jaktpilbåge

Jag gav mig själv uppgiften att göra en riktigt bra jaktpilbåge. Pilbågsjakt är förbjudet i Sverige men är tillåtet i många andra länder, till exempel Finland och Danmark (åtminstone för småvilt upp till Rådjur). I Finland är minimigränsen för pilbågsjakt 50 punds dragvikt, i många amerikanske delstater 40 pund.

En båge för jakt ställer vissa nya krav. Dels ska bågen vara relativt kamouflerad. Dels ska den gärna vara ganska kort så att den är lättare att ha att göra med i skogen. Dels ska den vara kraftig nog att fälla djuret man jagar. Och dels ska den vara så tyst som möjligt.

Slutresultatet blev en 60 punds till 27 tum flatbåge av pyramiddesign. Pyramiddesign betyder att benen smalnar av jämt från handtaget ut till spetsen. Trät är alm, som verkar ha blivit något slags favorit. Den är ca 165 cm lång. Den är tjärad med björknävertjära, oljad och vaxad. Skjuter stenhårt, igenom min piltavla av masonit och tidningar. Buken är bränd, kolad, för att klara kompressionen bättre, och stringfollow är bara någon enstaka centimeter.

Det tunna lagret tjära lyfter verkligen fram årsringar
och kvistar.

En pyramidbåge ska helst ha en tiller ("böj") som är jämn från handtag till ände. Notera kvistarna nära handtaget på det nedre benet (höger). En svag, svag antydan till hinge (att den böjer för mycket) någon decimeter från handtaget på det övre benet (vänster), men det är så lite att det är någon fara.

Som jag har förstått det är de flesta av skogen djur färgblinda. Det viktigaste i kamouflage är därför oregelbundenhet. Fint då att lämna lite innerbark kvar på utsidan och slänga på lite tjära. (På min dator är färgåtergivningen lite rödare än vad bågen är i verkligheten).

En annan sak som är viktig i jakt är givetvis precision. Och precision inom pilbågsskytte handlar väldigt mycket om att skjuta på precis samma sätt varje gång: hålla i bågen exakt på samma ställe, sätta pilen på strängen på samma ställe, dra lika långt, skjuta samma pilar, etcetera. Det är då man kan arbeta upp vanan. To that end gjorde jag en liten modifikation på handtaget, där en liten grop gör att man håller handtaget exakt likadant varje gång. Lindningen är förresten av jutetråd, som hjälper till att dämpa alla ljud som pilen gör mot bågen.

Nu ska jag göra pilar till bågen. Jag ska också prova att göra en ljuddämpad sträng – en sträng med tofsar av päls nära nockarna, som gör, så vitt jag kan förstå, att strängen låter "thump" istället för "pang". Får se hur det går.

Vad tror ni  – går den att jaga med?

Ask och hassel

I våras fick jag tre beställningar från kollegor som ville ha en varsin pilbåge. Nu har jag hunnit med att göra två av dem. Den tredje är på väg.

Hasselbågen:

Den här bågen är till en inte så lång person som jag inte tror vill ha en så väldigt kraftfull båge. Stil och karaktär blev istället fokus. Ett krokigt stycke hassel (ca 5-6 cm diameter) dög utmärkt, och resulterade i en karaktärsfull båge på ca 35 pund till 25 tum. Ca 165 cm lång, knölig, böjd, kvistig, och med den blanka, vackra barken kvar på ryggen.

Jag har grillat buken en aning för att öka kompressionståligheten (och alltså minska strängfölj). Men jag tog det lite försiktigt med värmepistolen då ryggen har en hög krona (välvning) till följd av att diametern på trädet var liten. Hög krona minskar dragstyrkan i ryggen, och att då bränna buken och sätta kompressionståligheten på turbo kändes vanskligt. Hellre en hel båge med en del strängfölj än en båge i två delar.

Askbågen:

Den här bågen är till en medellång person som jag föreställer mig gärna kan tänka sig ta i en aning. Dragvikten ligger på ca 55 pund till 27 tum. Bågen är ca 170 cm lång.

Eftersom ämnet var från ett lite större träd (ca 7-8 cm), och bågen var lite längre (och dessutom böjer en smula i handtaget) vågade jag dra på lite mer med värmepistolen. Ask har i regel ganska tydliga årsringar, jämfört med t.ex. hassel, som kommer fram vackert när man grillar buken. Gränsen mellan det brända och det obrända är gränsen mellan den böjande delen och den stela, smala spetsen.

Tack vare den hårdare bränningen, och längden, är strängföljen markant mindre trots den omkring 50 % tyngre dragvikten. Det här är den första bågen jag någonsin gör av ask så det kan också vara att ask helt enkelt är starkare i kompression än hassel. Jag är nyfiken på att arbeta mer med ask. En sak till att notera är att fibrerna inte löpte perfekt rakt i ämnet utan spiralade ca 45-60 grader över två meter. Verkar inte ha gjort någon som helst skillnad för hållbarheten, inte vid den här dragvikten i alla fall.

Finnish på båda bågarna är några lager kallpressad linfröolja.

Nu ska jag bara göra pilarna också...