Pilbågskurs i Skattungbyn

Så här en dryg månad efteråt är det hög tid att jag skriver något om den pilbågsmakarkurs som jag höll i i Skattungbyn.

Tidigare har jag lärt ut pilbågstillverkning i ytterst små doser, så den här tre dagar långa kursen är att betrakta som min första riktiga kurs, med allt vad det innebär. Så här i efterhand förstår jag inte riktigt hur det gick till – men det gick, till syvende och sist – riktigt bra.

Innan kursen fällde jag träd (björk) Anders marker utanför Almunge utanför Uppsala. Klöv, barkade och torkade. Sedan körde Anders in trät till min lägenhet i Uppsala. Joel och jag tog en sväng ut till en bonde i Hågaby som givit sitt tillstånd att fälla lite alm. Vi tog ner en ganska stor alm, slet hårt, och fick till slut trät hem till mig. Allt detta gjordes i god tid innan kursen så att trät skulle vara torrt i tid. 

Tillsammans med Jörgen – deltagare på kursen och tillika lokal studiefrämjandet-dude – lyckades vi styra upp så att det inte skulle vara brist på verktyg på kursen. Markus, vän och kursdeltagare, styrde upp ställe där vi kunde vara. Syrran min lånade ut en bil och Birte körde, vars syster av ett sammanträffande var på besök och ville se lite av detta mystiska land i norr. Allt bara klaffade helt enkelt. Hur jag, utan bil eller körkort eller lokal anknytning, lyckades samla folk, verktyg, torrt trä och engagemang – och även en liten slant för besväret – i en loge på Flurgata i Skattungbyn är något av ett mysterium. Universums krafter och uppmuntrande vänner samverkade helt enkelt.

Vädret var strålande och hett med enstaka åskskurar. Tur då att F-L lånade ut sin skuggiga och dragiga loge till kursen – med bra tak. 

Jag höll också ett föredrag och samtal om gruvindustrin och protesterna i Gállok i F-L:s vardagsrum första kvällen. Rummet var packat med folk och jag tror att jag, tillsammans med belästa lokalbor, sådde en tanke om att Siljan-området inte heller är skyddat från gruvindustrin. 

Så drog kursen igång. Jag hade räknat med tre hela dagar. I själva verket blev det snarare tre och en halv, och dagarna var från 8-20 eller kanske nästan mer. De 6 deltagarna var enormt pepp och kunskapshungriga. Jag ville inte bara lära ut hur man gör pilbåge, utan också varför man gör på vissa sätt. Jag ville förklara hur trä växer, om fibrer, strängfölj, kompression och drag, om effektivitet och historia. Inte bara måtta och hugga. Det blev därför en del teoripass till att börja med, innan det praktiska drog igång.

Raspandet, huggandet och sandpapprandet, dammet, solen och korsdraget. Jag försökte hinna med att jobba på en egen båge under tiden men det gick knappt då deltagarna hela tiden hade frågor och funderingar. Och på något sätt fortgick arbetet väl.

En krasch hade vi. Markus, som arbetade rasande snabbt, överdrog sin båge (bilden ovan) som gick av. Det var egentligen mitt fel då jag instruerade honom att dra till kinden. Markus hade tyvärr ett väldigt långt drag. Det fick mig att inse att "apfaktorn" ju spelar stor roll i pilbågsbygge, alltså relationen mellan hur lång man är och hur långt det är mellan fingerspetsarna och man sträcker ut armarna åt sidorna. Markus och jag är lika långa, men hans armar är en decimeter längre än mina (han har en apfaktor på +8, jag på -2).

Markus gav dock inte upp utan slängde sin på nästa ämne och lyckades till slut producera en schyst långbåge på runt 30 pund.

J lyckades slutföra en fin flatbåge med egenpåhittade "stabilisatorer" (hajfensliknande klumpar med extra trä mot ändarna). En riktigt fin tiller dessutom!

E valde att ta sig an det kanske knöligaste ämnet jag hade med mig – ett krokigt almämne. Alm är mycket hårdare att jobba med än björk och tar därför längre tid. Ämnets krokighet gjorde det också svårare. Hon hade klart med tilleringen under kursens gång, men hade handtaget och finliret kvar i hemläxa. Men å andra sidan kommer hon till slut få en riktigt fin, karaktärsrik och mycket hållbar båge!

S tog sig an ett lite spiralat men fint almämne från ett litet träd. Resultatet bliv kursen kanske hårdaste båge med en dragvikt runt 45 pund till 26 tum. Straight forward, skitsnygg långbåge.

Jörgen blev kanske inte helt klar med sin båge men var å andra sidan helt nöjd med att få fortsätta pilla och fila hemma, på egen hand. Han och Markus har sedan dess hört av sig och pratar om att de ska fortsätta pilbågsbygget i Skattungbyn. Kul!

Summa summarum. Kursen var lärorik både för lärare och deltagare. Ett väldigt bra förslag som deltagarna kom med på slutet var att jag kunde dela ut ett häfte med en del av teorimaterialet. Det är annars svårt att komma ihåg allt. 

För min egen del är det väl två saker jag lärde mig. Det ena var att det tar längre tid än man tror. 3,5 dagar var tajt. Kanske är en pilbågskurs mer lämplig att vara i typ formen av "en kväll i veckan" över loppet av ett par månader eller så. Det andra jag lärde mig är att jag nog borde ta mer betalt. 500 kr per deltagare gav inte mycket, inte med allt förberedelsearbete och planering. Timlönen är med största sannolikhet en bra bit under 50 kr i timmen.

Men, all in all var det en väldigt lyckad kurs med god stämning. Ett roligt lärotillfälle!

Lim, the no bullshit way

Lim, riktigt starkt lim, köper man vanligtvis i små tuber eller burkar, med varningstexter på baksidan och barnsäkra korkar. De luktar så starkt att man nästan ser dubbelt och man måste ha handskar om man ska arbeta mycket med dem. Vad de består av, vad de är gjorda av, har jag ingen aning om. Var de är tillverkade likaså.

Samtidigt har folk gjort starka limmer i alla tider, och det utan giftiga kemikalier. Lim till pilar till exempel, till att limma fjädrar och spetsar, är med stor sannolikhet en äldre kunskap än kunskapen om hur man gör pilbågar (som är någonstans mellan 10 och 15 000 år gammal). Spjutkastare, så kallade atlatl, är mycket äldre än pilbågar och kräver spjut med fjädrar. Bekräftat med grottmålningar och allt.

Så hur gjorde man då? Jag tänkte berätta hur jag gör lim av senor. Det är efter läsning, googling och - som vanligt – flertalet mer eller mindre lyckade egna försök. Jag har nu ett "recept" som resulterar i ett riktigt starkt lim. Det är helt ofarligt att få på händerna, man kan antagligen äta det om man måste, det luktar svagt, och det är så miljövänligt att man kan hälla ut det i komposten om man vill bli av med det. Nackdelarna, å andra sidan, är att det måste vara ca 30-55°C för att vara flytande (varmare än så förstörs det), och att det inte är vattentåligt. Det kan också vara fallet att det "ruttnar" över tid, att det inte har lika lång livslängd som moderna limmer. Det fungerar antagligen mycket dåligt för att limma plast eller liknande, men är så starkt när man limmar trä att det är trät som vanligtvis ger vika snarare än limmet.

 Så här gör jag.

Jag tar torkade hälsenor från nöt, men man kan säkert använde senor från vilket djur som helst. Jag hamrar på senan tills fibrerna börjar dela på sig. Jag sliter sentrådarna till mindre och mindre beståndsdelar tills de är smalare än rå spagetti. När jag samlat en trave rullar jag ihop det till en liten boll för att packa det tajt.

När jag samlat ihop tillräckligt med senor för en sats (1-2 hälsenor) lägger jag det i en kastrull och häller på vatten precis så att det täcker.

Jag kokar upp blandningen försiktigt. Jag låter det sedan sjuda med lock under 4-8 timmar. Ju längre det kokar, desto mer lim får man ut ur senorna. Efter en 7-8 timmar brukar det mesta vara utkokat, dock. Titta till det då och då så att inte vattnet kokar bort helt. Tillsätt en skvätt vatten efter behov. Jag rör om då och då, men det tror jag inte man behöver.

Efteråt har senorna krympt och kvar är en vitaktig, halvtransparent vätska.

Sedan häller jag av vätskan i en djup tallrik, separerar resterna av senorna från vätskan. Man kan göra det här med ett siltyg av något slag, men jag låter senorna sjunka och häller sedan av vätskan. Det är mindre strul, och det gör inte så värst mycket om små senbitar följer med.

Jag ställer in tallriken i kylskåpet och låter det svalna. Då stelnar limmet till en styv gelé.

Jag skär upp gelen i kuber och lägger i en burk som åker in i frysen.

När jag behöver lim bryter jag loss några frysta kuber och lägger i en burk som jag ställer i en störra burk med varmt vatten. När det tinar och blir varmt blir det en vätska som är trögflytande som lönnsirap eller så.

Och that's that. Svårare än så är det inte. Man kan göra lim på liknande sätt av ogarvat skinn (hudlim) eller fiskskinn, och även benmjöl, även om jag aldrig har provat det. Hudlim är ungefär lika starkt, vad jag kan förstå, men det stelnar till gelé snabbare än senlim vilket kan vara irriterande om man behöver lite tid på sig. Senorna har jag fått tag på genom att ringa ett lokalt, ekologiskt slakteri och bett om att få lite av deras "skräp". Lätt fixat och fraktat till min lokala mataffär mot att jag köpte en påse fikabröd.

Pilbågskurser i sommar – välkomna!

I sommar kommer jag hålla i två pilbågsmakarkurser. En i Skattungbyn utanför Orsa i Dalarna, och en i Jokkmokk. I Skattungbyn hålls kursen den 23-25 juli, och i Jokkmokk kommer kursen gå av stapeln någon gång i första halvan av augusti.

Det här kommer bli väldigt spännande för mig! Jag har aldrig tidigare hållit organiserade kurser på det här sättet förut, och utmaningarna är många och behovet av planering stort. Exempel på problem som jag ställs inför är vilken lokal vi ska vara i, hur vi får verktyg till deltagarna, hur får jag fram tillräckligt många och fina ämnen för att nybörjare ska kunna göra bra bågar (jag har inte bil och körkort och bor ju i Uppsala). Men det ser ut att kunna lösas. I Skattungbyn kommer vi vara utomhus med presenningar som regnskydd om vädret blir surt, och i Jokkmokk kan det hända att vi kommer kunna vara inomhus på en väl utrustad lokal. Ämnen har jag redan varit till Jokkmokk och tagit och trät ligger på tork hos min vän Tor. Till Skattungbyn kommer jag få skjuts av min flickvän med bakluckan full med uppsalavuxen björk och alm. Här är en bild på ämnen som nu ligger på tork hemma.

En annan mer delikat planeringsfråga är hur lång tid kursen ska ta. Jag kan sno ihop en bra båge från ämne till oljad båge på omkring fem timmar om jag måste. Men en nybörjare behöver mer tid. Särskilt som mitt syfte inte bara är att trist förklara hur man gör utan också varför. Jag tänkte förklara teorier om design, om träval, om torkning och skörd av ämnen, om användningsområden, om historia, etcetera.

Hursomhelst har jag landat i att jag tror att tre 8-timmardagar är lagom för att lyckas få en båge klar. Antagligen också sträng och några pilar. Hinns inte pilar och sträng med kommer jag själv stå för det. Det är ju inte så roligt om man som deltagare kommer ifrån kursen med bara en båge men ingen sträng eller pil.

Preliminärt schema för kursen i Skattungbyn ser ut som följer:

dag 1, fm: teori och träd, historia, testskjuta lite olika bågar.
dag 1, em: ev barka av, rita mitt-/fiberlinje, grovhugga front-side view
dag 2, fm: gör klart front-side view, börja grovhugga buken.
dag 2, em: golvtillering, göra nockar, stränga bågen och börja tilleringen
dag 3, fm: fortsätta tilleringen, sandpappra, och finish
dag 3, em, pilar, sträng.

Är du intresserad av att delta i någon av kurserna, hör av dig till mig! Priset för Skattungekursen är 500 kr för tre dagar (boende och mat ingår ej, och en del verktyg får man stå för själv). Jag har egentligen inte så stor koll, men jag gissar att det är snorbilligt. Kravet jag har är det blir minst 8 deltagare. Annars är det helt enkelt inte värt det för mig. Maxantalet deltagare är 13 och hittills har fyra personer anmält sitt intresse. Om det finns problem med att hitta boende kan jag hjälpa till med det.

Priset för Jokkmokkskursen är ännu inte spikat. Jag återkommer med mer information här på sidan när jag kan.

Har du frågor eller funderingar, hör av dig till mig: markusnystrom82[at]gmail.com.

Man kan anmäla sitt intresse antingen genom att mejla mig (båda kurserna) eller genom att skriva ett inlägg på facebookeventet (Skattungekursen): https://www.facebook.com/events/1483256891905226/

Jag hoppas vi ses!

Senbackad enbåge

I måndags var det äntligen dags. Min vän Therese skulle få sin födelsedagspresent, en present som jag ägnat otaliga timmar åt att tillverka utspridda över 3-4 månader.

Det är min första riktiga senbackade pilbåge. Det betyder att utsidan av bågen består av ett lager med limmade sentrådar, vilket är oerhört starkt i drag. Trät är ene, vilket i sin tur är starkt i kompression. En fin kombo. Det var också min första riktiga kortbåge, vilket i den amerikanska kontexten oftast betyder att den är kortare än 54 tum.

Mitt arbete började med att jag hittade en stock i min lillasysters vedförråd. Husets tidigare ägare hade tagit ner och lagt på tork, av någon anledning. Kan mycket väl ha varit för pilbågstillverkning. Ämnet var kruttorrt, trots att det var en obarkad stock på 15 cm diameter, och fibrerna var spikraka, vilket är ovanligt när det gäller en.

När jag barkade ämnet upptäckte jag att insekter angripit splintveden. Det var fullt med hål och gångar. Jag fick därför jobba ner ämnet till kärnveden. Därefter gjorde jag en helt vanlig pilbåge, rak och utan tricks, med kärnvedens yttre årsring som rygg/utsida. Därefter ångböjde jag ändarna i deflex, alltså mot strängen.

Jag lämnade bågen i verkstaden, spenderade en eftermiddag med att banka och slita senor till tråd. Av spillet kokade jag en stor laddning lim. Därefter strängade jag bågen, och med de deflexa ändarna hamnade stränghöjden på kanske 20-25 cm. Jag tog därefter och limmade senorna på insidan av bågen och lät det hela torka i en månad med strängen på.

När jag tog av strängen hade senorna torkat ihop så pass mycket (de töjer sig när de är blöta från limmet, och krymper när de torkar igen) att bågen fortsatte vara så pass böjd som den hade varit med strängen på. Resten av arbetet var att vända bågen bakochfram: De deflexa ändarna blev nu, alltså, reflexa/rekurver, och det som tidigare hade varit buken/insidan blev nu bågen rygg.

Jag tillerade bågen till att dra omkring 30 pund till 26 tum. Den är omkring 135 cm från nock till nock (om jag minns rätt) och lämpar sig då som pilbåge att användas från hästrygg, vilket var vad Therese alltid sagt till mig när jag hintat om att jag kunde tänka mig göra en båge till henne. Tack var att bågen, efter tillering, bibehåller omkring 10-12 cm negativ set (nockarna vilar 10-12 cm framför handtaget när bågen är osträngad) skvätter den här bågen iväg pilar förvånansvärt fort. Längdskotten hamnar kring 120-130 meter. Och trots det lite breda handtaget är bågen förvånansvärt träffsäker.

Sist men inte minst gjorde jag några "reggaepilar", virade handtaget med hemflätad tråd av almbast, och tätade bågen med linolja och bivax.

Det finns inget bättre än att ge en riktigt fin båge till en god vän!

Senor på utsidan av bågen. Handtag av jutetråd och almbast.

Bågen direkt efter att den strängats av. Omkring någon
dryg decimeter negativ set.

Glatt födelsedagsbarn!

Trots sin litenhet var det den mest avancerade bågen jag hittills tagit mig an. Och jag lärde mig mycket. Nästa gång kommer gå betydligt snabbare – och mer självsäkert.

Compression fractures, Pine

Barnbåge av ask

Här kommer lite bilder på en barnpilbåge som jag nyligen slutfört. Det är en traditionell design, enkel och pålitlig. Ska man göra en båge till ett barn är det bäst att göra den med så lite strul som möjligt. Så kan den busas med ute i skog och mark, tappas, glömmas ute i regnet, etcetera. Den håller ihop i alla fall.

Bågen är runt 148 cm lång, ungefär lika lång som skytten, och drar omkring 25-30 pund till 26 tum. Bågen är en beställning från en släkting till en vän, och båge, sträng och tre pilar säljer jag för 1500 kr. He kanske lite kompispris egentligen. Men en del av belöningen är att den 11-åring som kommer få den här på sin födelsedag kommer ha riktigt kul med den! Det kommer skjutas mycket pilbåge i sommar! (Hoppas bara katten överlever!)

Jag provade att göra bågen med rundad (kronad) buk. Det blev någon extra tum strängfölj av det (kan motverkas genom att kola/bränna buken), men det är nästan bara bra i det här fallet. Det gör bågen lite lättare att stränga, och den rundare insidan blir skönare att hålla i.

En lite lustig observation jag har gjort är att jag tyckte att det var svårt att göra bågar med rediga dragvikter (45+ pund) när jag var ny på pilbågsmakeriet och att jag nu tycker tvärtom. För att göra en båge lättare att dra måste den vara tunnare och/eller smalare. Och ju tunnare/smalare en båge är desto större effekt har varje liten träflaga man skrapar av. Med andra ord måste man arbeta ännu mer känsligt när man gör en lättare-att-dra-båge än en tung-att-dra-båge. Så en barnpilbåge kan vara en rejäl utmaning det med!

Örbyhusbågen

Sedan en tid tillbaka har jag tänkt mig ut till Örbyhus slott i norduppland. Där finns den så kallade Örbyhusbågen, en samisk pilbåge från då samer fortfarande jagade med pil och båge. Och idag åkte jag och en vän dit och tittade.

Vi plockades upp på tågstationen av en trevlig och hjälpsam man vid namn Anders som arbetar på slottet. Vi gick in "köksvägen", genom korridorer och uppför trappor. Vi svängde runt ett hörn och där, på ett biljardbord, låg bågen.

Innan jag beskriver mitt intryck av bågen tänkte jag ett par citat från Ragnar Insulanders i dessa sammanhang klassiska artikel "Den saminska pilbågen rekonstruerad":

"I äldre nordiska källor omtalas samerna ofta som ypperliga bågskyttar och deras pilbågar ansågs mycket kraftigare än den typ av pilbågar som svenskar och norrmän brukade. Under medeltiden erlade samerna sin skatt i form av en 'bågeskatt'. Alla män över 15 år eller de som kunde spänna en båge, betalade en viss skatt, oftast i form av skinn och pälsverk.
      Trots att pilbågen under lång tid var något av ett kännetecken för den samiska kulturen är det fortfarande oklart hur den såg ut i detalj. Det arkeologiska materialet, som skulle kunna ge en bild av hur den var konstruerad, är mycket knapphändigt."

Och om Örbyhusbågen skriver Insulander:

"Örbyhusbågen, som förvaras på Örbyhus slott i Norduppland, är den enda kompletta samiska pilbåge som är känd. Bågen är 177,5 cm lång och lindad med näver. Strax ovanför greppet saknas näverlindningen och en glipa har uppstått mellan de två skenorna. Man kan där se ett karaktäristiskt rutmönster efter de ångbokade abborrskinnen. I nedre änden sitter en järnsko där en skidstavskringla varit fäst; bågen har alltså fungerat som skidstav vid jakten vintertid. Bågen representerar den samiska pilbågens utseende från slutperioden av samisk bågjägarkultur. […] Vid den här tiden hade pilbågen tillsammans med klumppilen blivit ett specialvapen för ekorrjakt och annan småviltsjakt. Linné kallade dem helt enkelt för 'ickornbogar' i sin Iter Lapponicum."

Det här var den första historiska båge som jag undersöker, och jag hade inte läst Insulander på länge innan besöket. Det tror jag var bra. Då kunde jag lägga märke till andra saker än han.

Övergripande är mitt intryck att det här är just en båge för småviltsjakt. Om jag skulle gissa tror jag att dragvikten var någonstans i närheten av 35-45 pund till 26-28 tum – alltså inte riktigt någon älgdräpare. Bågen är från 1700-talet ("mitten av 1700-talet" stod det i katalogen som Anders bläddrade i). Varifrån bågen kommer är okänt. Den heter som den heter eftersom den bevaras på Örbyhusslott.

Jag uppfattar den som en båge som är något av en motsägelse. Å ena sidan visar de bitar av trät man ser på ett ganska grovhugget hantverk. Men å andra sidan tyder strängföljen/deflexen på en båge gjord med stor precision. Å ena sidan tyder järnskon i ena änden på att den också var en skidstav. Men å andra sidan saknas truga och dess relativt lätta dragvikt gör att om man skulle använda den som skidstav så skulle den flexa rätt mycket.

Här syns strängföljen/deflexen. Strängföljens jämnhet tyder på att bågen är välgjord, utan "hinges". Antingen kommer strängföljen av att bågen använts mycket eller av att den varit strängad under längre tid. Kanske både och. Andra bågar de hade i vapenkammaren hängde strängade (aja baja!). Bågen har varit på slottet sedan 1800-talet.

Här är bågen framifrån. Nävern syns tydligt liksom luckan där nävern saknas. Jag lade inte märke till något fiskskinnsmönster som Insulander gjorde. 

Den fenno-ugriska, eller samiska, bågen diskuteras till och från på internationella pilbågsmakarforum. Modern forskning har visat att buken utför mer arbete än ryggen i pilbågar. Det betyder att björkskenan (ryggen) inte behöver vara lika tjock som tallskenan. Ungefär 1/3 björk och 2/3 tjurved är lagom. Jag tror att det låter snyggt och bra om man lever i ett samhälle där man kan köpa björkfanér på Bauhaus. Det är bökigt att göra tunna skenor med handverktyg. Skillnaden i prestanda mellan 1:2 och 1:1 björk/tjurved är praktiskt taget obefintlig, tror jag. Kanske att en båge med 50/50 tjurved/björk tar några millimeter mer strängfölj. Örbyhusbågen är praktiskt taget 50/50.

10-20 cm ovanför mitten på bågen. Björk till vänster, tjurved till höger. Fantastiskt gott skick för trä som är över 250 år gammalt. Hur man ser fiskskinnsmönstret här vet jag inte...

Följande två bilder visar först ryggen (utsidan) och sedan buken (insidan) där nävern är borta. En sak som förvånar mig är som sagt dess grovhuggna känsla. På ryggen ser man tydligt märken efter verktyg. Det ser inte riktigt ut som att bågmakaren har skrapat med kniv, men inte heller som om bågmakaren har täljt med kniven. Kanske har han(?) skrapat med kniven när björken var färsk? Jag vet att jag aldrig skulle bete mig så här grovhugget på ryggen av bågen. Ryggens rundade form, dess "krona", gör dessutom att påfrestningarna koncentreras till mitten av ryggen, längs med bågens längd, vilket ytterligare ställer krav på sammanhängande fibrer. Kanske hade dock bågen inte tillräckligt hög dragvikt för att det egentligen skulle vara något problem? [Edit: det kan tänkas att den grova näverlindningen minskade risken för brott, att den praktiskt taget fungerade som en lätt backning. I så fall gör småskavanker och verktygsmärken mindre problem. Å andra sidan lindar man bågen sist, när bågen redan är klar.]

På bilden med tallskenan kan man också se hur grovhugget det ser ut. Buken är platt men hörnen rundade (eller "trapped"). Hörnen ser ut att ha skurits med kniv ganska grovt. Inget finpetande med sandpapper här inte. Notera också den typiskt samiska hiftningen av nävern ;-) Angående nävern är det faktiskt värt att notera att den är ganska tjock. Bågen är inte lindad med tunna flak näver utan med tjock, "oprocessad" näver. Det finns bitar av nävern med hål från kvistar och andra grovheter.

Björkskenan/ryggen

Tjurveden/buken

Inte nog med att det här antagligen är den enda helt bevarade samiska bågen från samisk bågjägartid. Den är dessutom, mig veterligen, ett varldsunikum i det att den också var skidstav. Jag tror nog att det stämmer att skon i nedre änden av bågen varit till för att stärka änden när den användes som skidstav. Men det är ingen redig stav, ingen stav att skida miltals och snabbt med, med tanke på dess böjlighet. Men för lite smygande söndagsskidåkning efter ekorre kan den nog ha varit behjälplig. När man håller i bågen märker man att järnskon väger ner änden av bågen. Effektivitetsmässigt är järnskon ett självmål.

Nedre änden, nock och järnsko.

Både nedre och övre änden är ganska breda. Man skönjer knappt någon avsmalning alls i bredd. Även övre änden är således tyngre än vad den behöver vara för maximal effektivitet. Effektivitet är dock ett relativt modern sätt att tänka. Om bågen klarade av att göra det som man ville att den skulle göra – skjuta ekorre t.ex. – behövde man ju inte ha mer effektivitet. Då kanske ekonomi (mindre arbete) eller symmetri (hållbar åt alla håll, kanske extra viktigt om den skulle dubbla som skidstav) var viktigare. Just den här änden skulle man ju hålla i när den agera skidstav och då var det antagligen bekvämare att hålla i den om den var bredare.

Övre änden. Ståltråd med identifikationslapp (för den som undrar).

Handtaget är snäppet smalare sett framifrån, och snäppet tjockare sett från sidan, än resten av bågen. Jag tror att handtaget böjde, att det inte var stelt. Det styrks också av bilder som Insulander visar i sin artikel på en rekonstruerad Örbyhusbåge. Det är lättare att göra en jämnbred båge som böjer i handtaget, eller en båge med markant smalare och helt stelt handtag, än en båge av den här typen (med smalare men böjande handtag). Det visar på hantverkskicklighet.

Handtag/mitten av bågen. 

Bågen har slagit sig lite över tid och är inte längre helt rak.

Några avslutande ord

Det kändes stort att få studera den här bågen. När jag först fick se bågen ligga där på biljardbordet kände jag mig någonstans mitt emellan barnsligt förtjust och vördnadsfull.

När vi var där i vapenkammaren, bland alla musköter, kanoner, pilbågar, etcetera, visade Anders att där också fanns en samisk trumma. Blekt i färgen, från Åsele lappmark, 1700-tal. Juoksakka kunde man fortfarande se där på skinnet, med bågen i hand. Kan dessa ha kommit till Örbyhus samtidigt, från samma plats? Anders sa att det var möjligt, men det var omöjligt att veta. Jag kan inte annat än undra om en livlös vapenkammare på ett slott i Norduppland är rätt ställe för dessa historiska saker. Att den enda hela samiska pilbågen från förmodern tid får något enstaka besök av någon entusiast eller forskare då och då, och inte visas för en bredare (och i större grad samisk) publik, är sorgligt, kan jag tycka.