söndag 23 juni 2013

Mysteriet med bågen från Porjus, Lule lappmark

På en väns inrådan gick jag ut på nordiska muséets samiska samlingar. Där finns en samisk pilbåge, och den gör mig ställd. Det här är den enda bilden som ligger uppe, ingenting om hur gammal den är, bara att den lämnades in 1968. Från Porjus, Lule lappmark, Sirkas sameby.

Bild hämtad från nordiska muséets samiska samling.

Såvitt jag vet är det utmärkande draget med de så kallade fenno-ugriska eller samiska bågarna användandet av tjurved från tall eller gran till buken av bågen i kombination med björk till ryggen. Tjurved, särskilt av tall, är extremt röttåligt, vilket gör att de bågar man funnit (totalt alltså, i Finland, Norge och Ryssland, förutom Sverige) bara har tjurvedsbiten kvar. Björken har sedan länge ruttnat bort. Således borde vad som syns på bilden vara tjurved från tall eller gran, sannolikt det förra.

Det är två saker som stör mig med den här bågen. För det första ser den ut som en skida, inte en båge. Den är rekurverad – spetsen är böjd framåt. Jag har aldrig tidigare hört talas om att samiska pilbågar var rekurverade. Vad man istället gjorde vara en "rak" pilbåge som man sedan fäste två rekurverade öron av björk på. Ibland kallas det att bågen är retroflex. En bild från en fellow pilbågsmakare kan illustrera vad jag menar:

Hämtat från:
 http://northernwildernesskills.blogspot.se/2010/10/fenno-ugric-bow.html

Med stor sannolikhet är anledningen till varför man använde sig av "öron" som man limmade och surrade fast istället för att faktiskt ånga bågen till att bli böjd är att tjurved är extremt dåligt och sprött i drag. Björk är mycket lättare att ånga/böja. Det är det andra som stör mig. Tjurved skulle kunna vara ett av de absolut svåraste "träslagen" att ånga/böja eftersom det utsätter trät för stora påfrestningar i drag. Enligt min visserligen något begränsade erfarenhet på området behöver man bara titta på en tjurvedbit på fel sätt så går den sönder i tension/drag.

Så om Nordiska museets uppgifter stämmer, och jag är rätt i att det är tjurtall på bilden, har vi alltså en i fenno-ugriska sammanhang, och så vit jag vet, en unik pilbåge gjord av en mycket skicklig pilbågsmakare/träarbetare som antagligen hade vana och var inspirerad av skidbygge – om det inte helt enkelt är en skidspets man ser på bilden. Ser ju precis ut som en Bo Östergren-skida...

Är det verkligen en pilbåge har vi här ett unikum från Lule lappmark – det tror jag min vän blir glad att höra!

onsdag 5 juni 2013

Långbåge av alm

Alm sägs ibland vara det bästa bågträt i Sverige. Det är starkt i drag (tension) och helt okej i tryck (kompression). Det finns bågmakare som gör riktiga "krigsbågar" av alm, alltså bågar med dragvikter upp mot 150 pund, utan att de tar mycket stringfollow.

Jag är dock inte riktigt där än. Jag har fortfarande mycket kvar att lära innan jag är skicklig nog att göra pilbågar som är dubbelt så tunga att dra än vad jag klarar av, även om jag tar i så att jag är blå i ansiktet.

Att alm är ett bra pilbågsämne råder det inget tvivel om. Men med den här bågen gjorde jag ett misstag. Jag lät inte trät torka tillräckligt. När träet är för fuktigt tar det extra mycket stringfollow och berövar bågen på en del pilhastighet. Bågen tenderar också att bli lite mindre bekväm att dra, väldigt lätt i början och tung i slutet av draglängden.


En intressant detalj i sammanhanget är att det är mest ena halvan (den bortre på bilden) som tagit stringfollow. Den halvan är också tjockare men böjer trots detta lika mycket som den halvan av bågen som är närmast i bilden. Jag tror att det här har att göra med att det här är ett ämne från ett litet almträd (courtesy of Uppsala Stadsskogsförvaltning som slyade i våras) och att den närmaste halvan av bågen var närmast roten. Veden tenderar helt enkelt att vara lite tätare, ha lite högre densitet, närmare marken, åtminstone på små träd. Högre densitet betyder att det är mer "trä i träet" som arbetar för att stå emot kompressionen, och därför har den halvan tagit mindre stringfollow. Det är i alla fall min teori. Det, och att veden var lite för fuktig (kanske 12 % istället för optimala 8-9 % för alm).

Som kompensation har jag försökt att göra ändarna som lätta som möjligt. Lite vikt längst ut i ändarna gör att mer av energin kommer pilen till del och bågen skjuter snabbare. Jag tror att jag kan ta av lite till allra längst ut.


Nedre nocken är till strängen, den övre för en "strängare",
en extra lång sträng som man använder för att stränga bågen.
Många strängar blir det...

De yttersta 25-30 cm av varje ben är smala (narrow) och bara en aning djupare (thicker). Det gör att det de facto är mindre trä längst ut, trots att det är tillräckligt med trä för att göra dessa delar av bågen stela.



I sin helhet är det en fin båge som jag är ganska nöjd med. Från stock till "färdig" båge tog mig ca 5-6 timmar. Det är den första båge som jag slutför endast med hjälp av grov rasp, vilket är ett stort no-no för nybörjare eftersom det är på tok för lätt att ta bort för mycket trä och till slut få en för lätt båge (dragviktsmässigt, alltså). Därefter har jag petat en del med smådetaljer. Det är alltid detaljerna (nockarna, ta bort minutiösa mängder trä från topparna, sandpappra, finish, etc) som ta längst tid. 55-ish pund till 30 tum. Böjer i handtaget, är ca 185 cm lång och 3,75 cm bred som bredast.





På högra benet ser det ut att vara en hinge på bilden, alltså ett ställe där det böjer för mycket. Men det är en illusion skapad av en bula i trät. Värt att notera är också att ämnet i sig självt hade en ände som var deflex, alltså böjer mot strängen (vänster i bilden), och en ände som är lite reflex, alltså böjer bort från strängen (höger). Sådana vedsliga idiosynkrasier gör processer lite svårare – och mycket roligare.