Askbåge, take two

För ett par månader sedan gjorde jag min första båge av ask. Jag blev då glatt överraskad av askens förmåga att stå emot båge drag och kompression. Så jag provade att göra en båge till, den här gången en aning tyngre. Resultatet är denna snabbskjutande båge som drar 60 pund till 28 tum, ungefär gränsen för vad jag tycker är bekvämt att dra.

Bågen har lite "karaktär", med lite sneda fibrer och en ände som viker av rätt rejält. Tittar man noga ser man mitt bakom handtaget ett mörkt streck. Det är trädets absoluta kärna, det mjuka "pithy" trät precis i mitten av trädet. Det ger en bild av hur litet trädet som jag gjorde bågen av var.

Trots att bågen hade en aning reflex när jag började försvann det under arbetet, och efter att ha skjutit in bågen ligger strängfölj på ca en tum framför handtaget. Det är väl ganska mediokert egentligen. Den något tyngre draglängden jämfört med min tidigare båge av ask (samma träd, faktiskt) gjorde att buken av bågen tog lite mer stryk den här gången, ergo lite mer strängfölj. Jag hade kunnat motverka det genom att kola/bränna buken lite, eller genom att göra bågen någon halv centimeter bredare, eller någon decimeter längre. Missförstå mig inte – det känns ändå som att bågen skjuter hårt nog för att stoppa ett tåg, men den hade skjutit ännu lite hårdare med mindre strängfölj.

Jag fortsätter mitt nyfunna sätt att göra handtag. Gropen gör att man håller bågen på exakt samma ställe varje gång, vilket ökar precisionen och minskar risken för eventuell snedbelastning.

Här ser man tydligt bågens krona, ryggens välvning. Ryggen är årsringen precis under barken. Trädet var mindre än en decimeter i omkrets, men askens styrka i drag gör att bågen håller i alla fall.

Och den här knasiga bilden var den enda bild jag hann ta av bågen med sträng på innan kamerans batteri tog slut. Och jag vetetusan var laddaren är! Trots att snedheten i bilden kanske tycks motsäga det skulle jag vilja betona att tilleringen är snudd på perfekt. Lätt eliptisk tiller då bågen böjer en aning mindre närmast handtaget och böjer som mest halvvägs ut mellan handtag och ändar. Stela/smala/lätta ändar, ca 25 cm långa.

Bågen är 167,5 cm från nock till nock, mätt på ryggen. Finish är ett lätt lager björknävertjära, därefter linfröolja och bivax.

Robin Hood i vardagsrummet

Behöver jag säga något mer?

Det hade ju förstås, under omständigheterna, länt heder åt skytten om han ärligt hade kunnat säga att det var med flit.

Tjärad jaktpilbåge

Jag gav mig själv uppgiften att göra en riktigt bra jaktpilbåge. Pilbågsjakt är förbjudet i Sverige men är tillåtet i många andra länder, till exempel Finland och Danmark (åtminstone för småvilt upp till Rådjur). I Finland är minimigränsen för pilbågsjakt 50 punds dragvikt, i många amerikanske delstater 40 pund.

En båge för jakt ställer vissa nya krav. Dels ska bågen vara relativt kamouflerad. Dels ska den gärna vara ganska kort så att den är lättare att ha att göra med i skogen. Dels ska den vara kraftig nog att fälla djuret man jagar. Och dels ska den vara så tyst som möjligt.

Slutresultatet blev en 60 punds till 27 tum flatbåge av pyramiddesign. Pyramiddesign betyder att benen smalnar av jämt från handtaget ut till spetsen. Trät är alm, som verkar ha blivit något slags favorit. Den är ca 165 cm lång. Den är tjärad med björknävertjära, oljad och vaxad. Skjuter stenhårt, igenom min piltavla av masonit och tidningar. Buken är bränd, kolad, för att klara kompressionen bättre, och stringfollow är bara någon enstaka centimeter.

Det tunna lagret tjära lyfter verkligen fram årsringar
och kvistar.

En pyramidbåge ska helst ha en tiller ("böj") som är jämn från handtag till ände. Notera kvistarna nära handtaget på det nedre benet (höger). En svag, svag antydan till hinge (att den böjer för mycket) någon decimeter från handtaget på det övre benet (vänster), men det är så lite att det är någon fara.

Som jag har förstått det är de flesta av skogen djur färgblinda. Det viktigaste i kamouflage är därför oregelbundenhet. Fint då att lämna lite innerbark kvar på utsidan och slänga på lite tjära. (På min dator är färgåtergivningen lite rödare än vad bågen är i verkligheten).

En annan sak som är viktig i jakt är givetvis precision. Och precision inom pilbågsskytte handlar väldigt mycket om att skjuta på precis samma sätt varje gång: hålla i bågen exakt på samma ställe, sätta pilen på strängen på samma ställe, dra lika långt, skjuta samma pilar, etcetera. Det är då man kan arbeta upp vanan. To that end gjorde jag en liten modifikation på handtaget, där en liten grop gör att man håller handtaget exakt likadant varje gång. Lindningen är förresten av jutetråd, som hjälper till att dämpa alla ljud som pilen gör mot bågen.

Nu ska jag göra pilar till bågen. Jag ska också prova att göra en ljuddämpad sträng – en sträng med tofsar av päls nära nockarna, som gör, så vitt jag kan förstå, att strängen låter "thump" istället för "pang". Får se hur det går.

Vad tror ni  – går den att jaga med?

Ask och hassel

I våras fick jag tre beställningar från kollegor som ville ha en varsin pilbåge. Nu har jag hunnit med att göra två av dem. Den tredje är på väg.

Hasselbågen:

Den här bågen är till en inte så lång person som jag inte tror vill ha en så väldigt kraftfull båge. Stil och karaktär blev istället fokus. Ett krokigt stycke hassel (ca 5-6 cm diameter) dög utmärkt, och resulterade i en karaktärsfull båge på ca 35 pund till 25 tum. Ca 165 cm lång, knölig, böjd, kvistig, och med den blanka, vackra barken kvar på ryggen.

Jag har grillat buken en aning för att öka kompressionståligheten (och alltså minska strängfölj). Men jag tog det lite försiktigt med värmepistolen då ryggen har en hög krona (välvning) till följd av att diametern på trädet var liten. Hög krona minskar dragstyrkan i ryggen, och att då bränna buken och sätta kompressionståligheten på turbo kändes vanskligt. Hellre en hel båge med en del strängfölj än en båge i två delar.

Askbågen:

Den här bågen är till en medellång person som jag föreställer mig gärna kan tänka sig ta i en aning. Dragvikten ligger på ca 55 pund till 27 tum. Bågen är ca 170 cm lång.

Eftersom ämnet var från ett lite större träd (ca 7-8 cm), och bågen var lite längre (och dessutom böjer en smula i handtaget) vågade jag dra på lite mer med värmepistolen. Ask har i regel ganska tydliga årsringar, jämfört med t.ex. hassel, som kommer fram vackert när man grillar buken. Gränsen mellan det brända och det obrända är gränsen mellan den böjande delen och den stela, smala spetsen.

Tack vare den hårdare bränningen, och längden, är strängföljen markant mindre trots den omkring 50 % tyngre dragvikten. Det här är den första bågen jag någonsin gör av ask så det kan också vara att ask helt enkelt är starkare i kompression än hassel. Jag är nyfiken på att arbeta mer med ask. En sak till att notera är att fibrerna inte löpte perfekt rakt i ämnet utan spiralade ca 45-60 grader över två meter. Verkar inte ha gjort någon som helst skillnad för hållbarheten, inte vid den här dragvikten i alla fall.

Finnish på båda bågarna är några lager kallpressad linfröolja.

Nu ska jag bara göra pilarna också...

Böja trä – old school

Ibland i bågbygge är man tvungen att ånga eller med torr värme värma trät och böja det rätt. Det kan handla om att strängen råkar komma lite vid sidan av mitten bakom handtaget, eller att man vill rekurvera (böja) ändarna. För ett tag sedan provade jag en stenåldersteknik för ångning som jag läste nämnas i någon bok någonstans. Resultatet var oöverträffat! Tekniken fungerade bättre och kändes mycket mer kontrollerad än någon annan teknik som jag har provat. Jag kan varmt (no pun intended) rekommendera metoden för allt möjligt träböjningsarbete, t.ex. skidor, trummor, bågar, etcetera.

Gör så här:
Gör en eldstad, med åtmonstone knytnävsstora stenar i en ring med ca en halvmeter i diameter. Lägg sedan fler stenar innanför ringen så att det täcker marken helt. Alltså en rund ring med stenar, som ett golv för elden. Om stycket som ska böjas är långt, gör då stensättningen långsmal. Gör sedan en ordentlig eld ovanpå stenarna, gärna med björk eller vide som lämnar het glöd efter sig.
Samla tjock mossa, två "remsor", som är ca halvmetern långa och 2-3 dm breda (längre, givetvis, om stycket som ska böjas är längre än en halvmeter). Ju blötare mossan är desto bättre. Är det torrt i markerna, blöt då mossan i vatten.
Efter någon halvtimme är stenarna heta (större stenar tar längre tid). Låt elden brinna ut till glöd och borsta bort askan/glöden en aning så att stenarna är exponerade. Lägg sedan en remsa blöt mossa ovanpå stenarna (det ska fräsa!). Trät man vill böja lägger man ovanpå mossan. Därefter lägger man den andra remsan mossa ovanpå trät och tar några stenar från ytterkanterna av ringen och lägger ovanpå mossan.

Nu är alltså trät sandwichat mellan två läger blöt mossa och med heta stenar både ovanför och under. Stenarna sprider sin värme och förångar vattnet i mossan. Het ånga och värme från stenarna går rakt in i trät. Efter någon kvart eller så slutar det i regel att ånga så mycket att ångan syns. Det är fortfarande väldigt varmt och fuktigt, så om man ska böja tjockt trä kan det gott ligga en stund till. Men för pilbågar verkar det räcka att vänta tills ångan inte syns längre, give or take.

Vad jag gjorde härnäst var att ta ut bågen ur högen med mossa och stenar, klämma in den mellan två träd som stod nära varandra, och böja till den. Trät var förvånansvärt mjukt och lätt att böja! Så mjukt faktiskt att jag tog i för mycket och trät blev böjt för långt åt andra hållet. Jag fick då göra om hela grejen för att böja tillbaka det igen.

Att se upp med:
1. När man borstar bort askan för att exponera stenarna, se då till att inte glödande kol hamnar bredvid som inte täcks av mossan och som kan bränna trät. Då finns risk att man kolar trät.
2. Det kan vara lite av ett balansbygge att få stenar, trä och mossa att stå stadigt. Därför kan det vara bra att ha en stor sten att liksom luta hela bygget mot, eller en redig vedklabbe.
3. Bränn dig inte.
4. Respektera eldningsförbud.

Fördelar:
Miljövänligt, inga maskiner behövs. Man kan koka kaffe samtidigt. Tyst och lugnt. Luktar gott. Är antagligen en teknik som människor världen över har använt i tusentals år, vilket inger en känsla som inte riktigt infinner sig när man blåser på med en varmluftspistolen från Clas Olsson...

Nackdelar:
Är lite meckigt kanske. Tar snäppet längre tid än andra metoder. Kanske inget man gör i stan.

Tjärad dragvedsalm - Gálloks vapen 2

Ämnet av vilket jag gjorde den förra bågen, "Gálloks vapen", hade en tvilling, alltså andra halvan av samma träd. Den halvan var dragved, d.v.s. ovansidan av trädstammen som hade växt lutande. När träd växer lutande måste veden kompensera, "bygga muskler", för att klara av påfrestningen och inte falla. Det gör träd genom att anlägga dragved på ovansidan (typ lövträd gör detta) eller tjurved/kompressionsved på undersidan (typ barrträd gör detta).

Så den här biten var alltså dragved, och jag hade huggit den ganska tunn innan jag la den på tork. Det som händer då är att spänningen i dragveden finns kvar när veden torkar och ämnet blir ordentligt böjt i reflex, alltså "framåt", bort från strängen. Ämnet var rakt när jag la det på tork och böjt när det var torrt, riktigt böjt. När ändarna var i golvet var mitten/handtaget nästan 20 cm ovanför golvet.

Och eftersom en båge i regel skjuter snabbare ju mer böjd åt "fel" håll den är (bort från strängen) när den är osträngad var det här ett mycket intressant ämne att arbeta med. Svårt och intressant. Dessutom lite vint och knasigt i största allmänhet. Dessutom gjorde jag också den här bågen på plats i Gállok, utan arbetsbänk, tillerträd eller spegel.

Jag valde att göra en båge som böjde i handtaget för att få ut så mycket som möjligt av ämnet.

Här kan man se resterna av reflexen. Bågens både ben är böjda framåt och stringfollow är alltså minus ungefär 2 tum. Det mesta av reflexen har alltså tagits ut men än finns lite kvar, vilket gör att bågen, trots sina "blyga" ca 50 pund till 26 tum, skjuter in i helsike snabbt. Ser fram emot att få prova några långskott framöver.

För att minimera stringfollow och behålla så mycket av reflexen som möjligt kolade jag buken av bågen ett par gånger under tiden jag arbetade med den. Bränner man buken (brun, inte svart) blir cellerna stelare och kan stå emot mer kompression. Dessutom tvingar man ut fukt ur trät, vilket minskar stringfollow. Nackdelen är att det ökar påfrestningen på ryggen av bågen. Och när fukt försvinner blir veden sprödare. Så det var lite en chansning, som fungerade. Alm är ju ett mycket dragstarkt trä i sig, och dragved är att ta den kvaliteten på turbo.

  va 3,5 cm vid handtaget, kanske 4,5 cm mitt på benen, till 1 cm ändar.

Bågen ser rätt skev ut på den här bilden på ett sätt som den absolut inte gör i en spegel. Den är en aning stel på högerbenet nära handtaget, men inte så till den grad som syns på bilden. Bilden är tagen lite snett, med vidvinkel, och vedträt sitter snett på strängen – och hela klabbet lutar. Om man tittar bara på själva bågen och inte på strängen, räcket eller vedklabben ser det bättre ut. Karaktärsrika bågar ser sällan helt rätt ut.

Finnish är av egengjord björknäventjära, björnfett och linolja. Det sistnämnda eftersom bågen aldrig tycktes bli helt oklibbig. Nu klibbar den inte, men den doftar fortfarande gott och har en vacker gyllenbrun yta.

Gálloks vapen

När jag under juni var uppe i Gállok (Kallak) utanför Jokkmokk för att observera händelserna kring provbrytningen för den planerade järnmalmsgruvan där hade jag med mig ett almämne. Jag satt på bron till min lilla stuga i Björkholmen i de milda och förvånansvärt myggfattiga kvällarna och njöt av solen som aldrig gick ner. Resultatet blev till slut en båge som kanske är den, i mitt tycke, vackraste jag hittills gjort. Alm, som sagt, och ca 50 pund till 27 tum, ca 170 cm lång.

Här dragen till 23 tum medelst vedklabbe.

Till designen påminner den om en båge jag postat tidigare under rubriken "flat långbåge". Den är grovt sett av Holmegårdstyp, d.v.s. jag har lånat en del design från en av de äldsta bågarna arkeologer har funnit (funnen i Holmegård i Danmark). Stelt handtag, breda och flata böjande ytor nära handtaget, och smala och lätta ändar. Det är ett recept för en snabbskjutande båge.

Strängen går mitt bakom handtaget, så den kan skjutas utan
av både höger- och vänsterhänta.

Som man ser hade almämnet en del vingliga fibrer varför slutresultatet blev en snaky design.

Bågen har inte mycket stringfollow ("strängfölj"). När man tar av strängen ligger linjen mellan ändarna ungefär någon centimeter bakom handtaget. Det betyder att när man strängar bågen måste man böja den ganska mycket, vilket alltså betyder att mycket energi lagras i bågen så fort strängen åker på. Ämnet hade också en naturlig "setback" i handtaget så bågen har en lätt kurvig profil. Ibland kallas det att en båge har en "seagull"-design (seagull=fiskmås).

Jag fick också behålla en del av den vackra kärnveden i handtaget, vilket ger bågen en fin touch. jag har ingen lust att vira ett handtag över det här. Trät är ändå så lent att hålla i. Nackdelen är att det blir lite mer smuts på trät, och att pilen tenderar att "smälla till" bågen när den flyger iväg. Skulle jag jaga med den här skulle ett virat handtag med något slags ljuddämpande material nästan vara ett måste.

Gruvkampen fortsätter i Gállok! Är på plats igen om ett par dagar. Ska antagligen hålle en workshop om pilbågsmakeri för de som är intresserade. Ska bli kul!

Mysteriet med bågen från Porjus, Lule lappmark

På en väns inrådan gick jag ut på nordiska muséets samiska samlingar. Där finns en samisk pilbåge, och den gör mig ställd. Det här är den enda bilden som ligger uppe, ingenting om hur gammal den är, bara att den lämnades in 1968. Från Porjus, Lule lappmark, Sirkas sameby.

Bild hämtad från nordiska muséets samiska samling.

Såvitt jag vet är det utmärkande draget med de så kallade fenno-ugriska eller samiska bågarna användandet av tjurved från tall eller gran till buken av bågen i kombination med björk till ryggen. Tjurved, särskilt av tall, är extremt röttåligt, vilket gör att de bågar man funnit (totalt alltså, i Finland, Norge och Ryssland, förutom Sverige) bara har tjurvedsbiten kvar. Björken har sedan länge ruttnat bort. Således borde vad som syns på bilden vara tjurved från tall eller gran, sannolikt det förra.

Det är två saker som stör mig med den här bågen. För det första ser den ut som en skida, inte en båge. Den är rekurverad – spetsen är böjd framåt. Jag har aldrig tidigare hört talas om att samiska pilbågar var rekurverade. Vad man istället gjorde vara en "rak" pilbåge som man sedan fäste två rekurverade öron av björk på. Ibland kallas det att bågen är retroflex. En bild från en fellow pilbågsmakare kan illustrera vad jag menar:

Hämtat från:
 http://northernwildernesskills.blogspot.se/2010/10/fenno-ugric-bow.html

Med stor sannolikhet är anledningen till varför man använde sig av "öron" som man limmade och surrade fast istället för att faktiskt ånga bågen till att bli böjd är att tjurved är extremt dåligt och sprött i drag. Björk är mycket lättare att ånga/böja. Det är det andra som stör mig. Tjurved skulle kunna vara ett av de absolut svåraste "träslagen" att ånga/böja eftersom det utsätter trät för stora påfrestningar i drag. Enligt min visserligen något begränsade erfarenhet på området behöver man bara titta på en tjurvedbit på fel sätt så går den sönder i tension/drag.

Så om Nordiska museets uppgifter stämmer, och jag är rätt i att det är tjurtall på bilden, har vi alltså en i fenno-ugriska sammanhang, och så vit jag vet, en unik pilbåge gjord av en mycket skicklig pilbågsmakare/träarbetare som antagligen hade vana och var inspirerad av skidbygge – om det inte helt enkelt är en skidspets man ser på bilden. Ser ju precis ut som en Bo Östergren-skida...

Är det verkligen en pilbåge har vi här ett unikum från Lule lappmark – det tror jag min vän blir glad att höra!

Långbåge av alm

Alm sägs ibland vara det bästa bågträt i Sverige. Det är starkt i drag (tension) och helt okej i tryck (kompression). Det finns bågmakare som gör riktiga "krigsbågar" av alm, alltså bågar med dragvikter upp mot 150 pund, utan att de tar mycket stringfollow.

Jag är dock inte riktigt där än. Jag har fortfarande mycket kvar att lära innan jag är skicklig nog att göra pilbågar som är dubbelt så tunga att dra än vad jag klarar av, även om jag tar i så att jag är blå i ansiktet.

Att alm är ett bra pilbågsämne råder det inget tvivel om. Men med den här bågen gjorde jag ett misstag. Jag lät inte trät torka tillräckligt. När träet är för fuktigt tar det extra mycket stringfollow och berövar bågen på en del pilhastighet. Bågen tenderar också att bli lite mindre bekväm att dra, väldigt lätt i början och tung i slutet av draglängden.

En intressant detalj i sammanhanget är att det är mest ena halvan (den bortre på bilden) som tagit stringfollow. Den halvan är också tjockare men böjer trots detta lika mycket som den halvan av bågen som är närmast i bilden. Jag tror att det här har att göra med att det här är ett ämne från ett litet almträd (courtesy of Uppsala Stadsskogsförvaltning som slyade i våras) och att den närmaste halvan av bågen var närmast roten. Veden tenderar helt enkelt att vara lite tätare, ha lite högre densitet, närmare marken, åtminstone på små träd. Högre densitet betyder att det är mer "trä i träet" som arbetar för att stå emot kompressionen, och därför har den halvan tagit mindre stringfollow. Det är i alla fall min teori. Det, och att veden var lite för fuktig (kanske 12 % istället för optimala 8-9 % för alm).

Som kompensation har jag försökt att göra ändarna som lätta som möjligt. Lite vikt längst ut i ändarna gör att mer av energin kommer pilen till del och bågen skjuter snabbare. Jag tror att jag kan ta av lite till allra längst ut.

Nedre nocken är till strängen, den övre för en "strängare",
en extra lång sträng som man använder för att stränga bågen.
Många strängar blir det...

De yttersta 25-30 cm av varje ben är smala (narrow) och bara en aning djupare (thicker). Det gör att det de facto är mindre trä längst ut, trots att det är tillräckligt med trä för att göra dessa delar av bågen stela.

I sin helhet är det en fin båge som jag är ganska nöjd med. Från stock till "färdig" båge tog mig ca 5-6 timmar. Det är den första båge som jag slutför endast med hjälp av grov rasp, vilket är ett stort no-no för nybörjare eftersom det är på tok för lätt att ta bort för mycket trä och till slut få en för lätt båge (dragviktsmässigt, alltså). Därefter har jag petat en del med smådetaljer. Det är alltid detaljerna (nockarna, ta bort minutiösa mängder trä från topparna, sandpappra, finish, etc) som ta längst tid. 55-ish pund till 30 tum. Böjer i handtaget, är ca 185 cm lång och 3,75 cm bred som bredast.

På högra benet ser det ut att vara en hinge på bilden, alltså ett ställe där det böjer för mycket. Men det är en illusion skapad av en bula i trät. Värt att notera är också att ämnet i sig självt hade en ände som var deflex, alltså böjer mot strängen (vänster i bilden), och en ände som är lite reflex, alltså böjer bort från strängen (höger). Sådana vedsliga idiosynkrasier gör processer lite svårare – och mycket roligare.

Det går inte alltid som man tänkt sig...

En långbåge av rönn, 60 pund till 28 tum, gav till slut up under påfrestningarna från chrysalerna på buksidan. Den nästan platta ryggen blev för mycket för den lätt rundade buken. Träet kollapsade i buken vilket ökade påfrestningarna på ryggen, vilket till slut dödade den.

Det framgår också av brottytan i ryggen att fibrerna inte löpte helt parallellt med bågen på den han punkten utan löpte snäppet diagonalt eller snett.

Brottytan i ryggen (utsidan av bågen). När bågen
"exploderade" inleddes förloppet av att en eller två fibrer
bröts av här. Sedan skedde resten inom loppet av ingen tid alls.
BTW, den bruna fläcken är blod (hard core!) från en smärre olycka
med raspen tidigare.

Chrysaler, kompressionsfrakturer, på buken av bågen (vänster)
och brottytan startpunkt på ryggen (höger).

En intressant observation är att bågens dragvikt tydligt gick ner desto närmare kollaps jag kom. Första gångerna jag drog bågen till 28 tum var dragvikten närmare 60 pund. Snart sjönk den till 55, därefter 50, och när den till slut bröt ihop var den nere på "ynka" 45 pund. Minskningen kom av att mer trä i buken kollapsade för varje gång jag drog bågen.

Konstigt nog tycker jag inte sådana här olyckor är särskilt tråkiga. Ja, det vore ju roligare att ha en båge, men samtidigt är det mycket lärorikt. Det gillar jag.

Min teori om drag och tryck

När en båge böjs händer två saker. Utsidan sträcks ut (drag/tension) och insidan trycks ihop (tryck/kompression). Det här gäller alla material – så fort något böjs utsätts materialet för dessa två påfrestningar. Om det så är en linjal, ett gem eller en näve pasta som böjs.

Olika träslag är olika bra på att stå emot dessa påfrestningar. Ene och ek, till exempel, är bättre på att stå emot tryck än drag, Björk och rönn tvärtom (i min erfarenhet). En torr pinne är starkare tryck än i drag och går av genom att spricka på utsidan. Ett halmstrå, å andra sidan, är svagare i tryck än i drag och viker sig snarare än gå av.

Om en båge inte håller i drag går den av. Den ”exploderar”. Trä flyger i hela rummet och det blir gråt och tandagnisslan. Om en båge inte håller i tryck får den mycket ”string follow”, d.v.s. att bågen följer strängen när den är osträngad. Bågen blir alltså permanent böjd mot strängen. Man kan fortfarande skjuta med en båge med mycket string follow, men effektiviteten går ner. Den skjuter långsammare. Och om det vill sig riktigt illa bildas ”chrysaler”, kompressionsfrakturer, på insidan av bågen när cellerna kollapsar under trycket. När det händer ökar påfrestningarna på utsidan av bågen, vilket leder till att den går av.

"Chrysaler", eller kompressionssprickor, på en långbåge av rönn. Rundad buk/insida och platt rygg/utsida.

Men minst lika viktigt som träslag är formen på genomskärningen. Om utsidan (eller ryggen som det heter) är rundad kommer draget koncentreras till mitten av bågen. Likaså om insidan (buken) är rundad, då kommer trycket koncentreras mot mitten av bågen. Principen är att ju plattare in- respektive utsidan är, desto starkare är bågen i tryck respektive drag. Arbetet som bågen utför fördelas helt enkelt över mer trä.

Säg att man gör en långbåge av björk, som alltså är dragstarkt och trycksvagt (typ). Om utsidan av bågen är platt innebär det att det finns massor av det redan dragstarka träet som jobbar för att stå emot draget. Om man på en sådan båge gör insidan rundad innebär det att det är ganska lite av det redan trycksvaga träet som jobbar för att stå emot trycket. Resultatet blir antagligen chrysaler och en trasig båge, eller åtminstone mycket string follow, eftersom utsidan ”overpower” insidan. Om man gör tvärtom, har en rundad utsida och en platt insida, balanseras björkens egenskaper bättre. Bågen kommer då klara av att stå emot trycket på insidan av bågen, och utsidan klarar av draget trots att den är rundad eftersom björken är starkare i drag än i tryck.

Skulle jag göra en liknande båge av ene skulle jag snarare satsa på en så platt utsida som möjligt och en lätt rundad insida. Eller så skulle jag limma på ett stärkande lager på utsidan (”backa” bågen), t.ex. lintyg, senor eller råhud. Ofta framhålls just ene i kombination med senor som en av de bästa kombinationerna – ever. Ska prova att göra en sådan när jag får tid.

Koger - uppcycling

Man kan göra ett koger på många sätt och av en massa olika material. Historiskt har det varit vanligt att ha ett koger av päls, med pälsen inåt, när det handlar om jakt. Detta för att det ska vara tyst, så att inte pilarna låter när de vickar fram och tillbaka när man går. När man jagar behöver man sällan mer än 4-5 pilar i vilket fall som helst, så det går nog rätt bra att inte ha något koger alls också utan bara stoppa pilarna i bältet.

Det traditionella kogret, där man tar pilar från bakom ena axeln, är inte särskilt traditionellt egentligen. Minst lika vanligt har varit att ha kogret sittande nästan sidled över svanken, så att man tar pilarna bakom ryggen lite över midjehöjd (alltså inte över axeln). För jakt är det egentligen bättre, enligt vissa, eftersom det då är en mindre rörelse som krävs för att ta fram en pil, vilket minskar risken för att skrämma bytesdjur. Det här var den typen av koger som engelsmännen använde under medeltiden till sina långbågar.

Vanligare idag, i prickskytte, är att ha kogret i bältet framme vid låret. Helt klart lättast att få upp pilarna. Men ser ju kogret, till skillnad från när det sitter bakom ryggen någonstans. Men det är sämre om man ska röra sig. Går man i skog tenderar kogret att slå mot träd och grenar, och det studsar omkring en del på låret.

Jag ville göra ett koger där man tar pilarna bakom axeln. Jag jagar inte, och jag gillar bakom-axeln-rörelsen. Känns gött. En gång i tiden råkade jag komma över en stor postsäck från Australia Post. Säcken av grov canvas hade en varningstext som jag tog fasta på när jag byggde mitt koger. Uppcycling, wöhöuw! Ramen byggde jag av lite småpinnar av rönn och sälj, och bindningen är helt och hållet av almbast (som, när man blöter upp, utsöndrar en massa slemmig stärkelse – gratis lim!).

"Theft or misuse of this bag is a criminal offence penelties apply"

"Flat långbåge" av lönn

Här är en båge jag gjorde klart lite tidigare i vintras. Den kommer från en lönn som de fällde i botaniska trädgården i Uppsala.

Jag vet inte om jag ska kalla det här för en flatbåge eller en långbåge. Den är ca 4-5 cm bred som bredast, och 172 cm lång. Den är deflex, d.v.s. att bågen är böjd mot strängen när den inte har strängen på, och ändarna är lätt rekurverade, d.v.s. böjda framåt. Ändarna är stela och smala för att spara effektivitetsberövande vikt längst ut i ändarna. Att den är deflex gör att den är mycket hållbar, så även om jag har gjort den till 40 pund till 27 tum går den säkert att dra ända upp till 29 tum utan risk för att den ska gå sönder. De böjande/arbetande delarna av bågen har inte tagit något som helst "stringfollow", vilket tyder på att bågen har ganska mycket mer än 27 tum att ge i draglängd. Handtaget är gjort av almbast och "trädgårdssnöre".